Skrev för några dagar sedan ett inlägg om hur jag står med fötterna på olika sidor, en påväg in i framtiden och en kvar i det gamla. Nu tänkte jag fortsätta lite på det spåret och gå in lite mer på delen om det förflutna, som ännu inte är ett avslutat kapitel.

Jag ligger här och tittar i taket och tankarna snurrar, det känns bara så overkligt att jag är där jag är nu, idag, just nu. Så länge jag kan minnas har jag längtat efter det här och det har vart ett utav mina största mål i livet och det kommer nog inte finnas mycket som kan mätas med det.
Tanken har vart en nystart, en chans att lämna det gångna bakom sig och att få en chans att kanske hjälpa andra. Som jag har sagt så sket sig den planen lite grann och det är det som är så jävla jobbigt. Som att ha gjort något halvdant, att ha börjat men inte slutfört det. Och ni kanske vet vad jag brukar tycka om det?! Har man påbörjat något så ska man fan se till att slutföra det med resultat.

Jag är inne i en period där jag knappt inte har någon kontroll alls, och där jag inte vet speciellt mycket om någonting som händer runtomkring. Mer och mer börjar lyftas up till ytan och snart vet de flesta vad det handlar om. Jag bryr mig inte ett skit utifall folk börjar snacka, men är jag inte där när det väl händer så har jag inte en chans att motbevisa deras skitsnack. Tolka det inte som att jag är rädd, utan jag tycker bara att det är väldigt tragiskt och/eller patetiskt med folk som är trögfattade och jag hatar när man snackar en massa om saker som man inte vet ett skvatt om.

Så vi får se vad som händer, trust me, you'll know.

Fick så sjukt ont i huvudet så jag tar och skriver av mig lite så kanske det blir bättre. Jag och Melissa Horn börjar bli ett bra team (y)
...................................

Såhär är det, att för flera år sedan så lovade jag mig själv att gymnasiet skulle få bli min nystart. Ett kliv över till andra sidan, en chans att lämna det förflutna bakom mig. Nu är den dagen snart här och det känns så overkligt.

Vissa saker kan man inte glömma, hur mycket man än skulle vilja, men för att på något vis kunna lära sig att leva med det så måste man lyfta upp det till ytan, acceptera det för sig själv och sluta förneka det. Det var vad jag gjorde i våras.

Redan första dagen i 9:an (alltså för ett år sedan) tänkte/påminde jag mig själv om att jag hade ett år på mig för att hålla mitt viktigaste löfte till mig själv, någonsin. De senaste 1-2 åren har sett ut som jag vet inte vad här hemma med allvarliga sjukdomar, dödsfall, bråk inom familjen och en och annan idiot lite här och var. Kanske lite för mycket kontakt med det svenska rättsväsendet. 

I början på april iår bestämde jag mig för att det var dags. Med ungefär 2 månader kvar utav grundskolan satte jag (?) igång en jäkla cirkus som har vänt uppochner på mycket för min omgivning. Jag har ju trots allt vart ganska förberedd på vad som komma skall, men jag tvivlar varenda dag på om jag gjorde rätt val och jag saknar mina fejkade leenden. Dagarna när utsidan avslöjade att allting var bra medans insidan sa något helt annat. Oftast, så ju bättre det har sett ut på utsidan, desto sämre har det varit på insidan.
Jag har alltid skrattat när folk har sagt att de känner mig och jag avskyr när folk som inte klykar ett skvatt säger att de förstår precis hur jag känner.
För att återgå till vart detta stycke började, jag minns så väl stunden när jag sa åt mig själv att inom de kommande 4 veckorna så skulle saker och ting börja grävas fram. Jag minns hur jag tänkte att innan sista april (Valborg) skulle bilden utav mig ur andrs synvinklar ha förändrats ganska rejält. Nu blev det inte rikitgt så då saker och ting tog en jävla tid innan någon verkade fatta att det var allvar och inte bara handlade om skoltrötthet och "skitproblem" på hemmaplan, utan att vi snackade om över 10 år's tystnad som skulle brytas.

Det känns som att det var jäkligt länge sedan jag satt i klassrummet efter ett nationellt prov i matte och tittade i taket med brännande sår på insidan utav låren. Hur jag inombords höll på garva ihjäl mig utav folk's blåögdhet när de i skolan gick på att jag hade ramlat i skogen och hade rivsår på benen. Konstig nog så var det bara ca. 3 månader sedan men den här sommaren har gått otroligt långsamt men ändå så undrar jag vart den har tagit vägen. En dag har kännts som en vecka och jag förstår inte riktigt att jag sitter här just nu, att jag inte har gett upp. För länge sedan egentligen.

Men iallfall, imorgon flyttar jag hem och det känns som sagt var väldigt knepigt. Tanken har hela tiden varit att när den här dagen nu kommer så ska det vara den dag då jag går vidare och lämnar allting bakom mig. Nu gick inte riktigt de planerna i lås och jag kommer att stå med fötterna på två olika sidor. Ena kvar i det förflutna och den andra påväg in i framtiden. Fast för att slå in lite humor i det hela så kan jag det där med att leva "dubbelliv" ganska bra så det ska nog funka ändå. Jag har bestämt mig för att klara det här och så ska det fan bli, oavsett vad som kommer ivägen så ska jag inte låta det påverka mig.

...................................
Säg, tänk & tyck vad ni vill - men jag tänker fan inte trycka på delete!

Än så länge har jag spenderat denna kväll med att fundera över om jag ska ge upp eller inte, och kommit fram till att jag hellre lever med ovissheten över att aldrig veta hur det skulle gått än med vetskapen om att jag misslyckades. Men så kom envisheten fram i mig och påminde mig om att jag inte är den som ger upp och att om jag ger mig in på något så ser jag till att slutföra det. Jag har bestämt mig för att fortsätta och visa att du har sett till så att jag under i stort sett hela mitt liv har tvingats vara så in i helvete stark. Du ska få smaka på din egen medicin och jag ska visa att payback tamefan is a bitch. Jag tänker inte göra det för min skull, för det är redan försent och det kommer inte förändra ett dugg för saker går inte att göra ogjorda, men jag tänker göra det för att visa för andra i min situation att det går bara man vill.


Efter det här året lär jag veta vilka som står fast vid min sida, vad som än händer, och det ska bli så sjukt skönt. Alla får göra sina egna val och ta konsekvenserna utav dem. Jag har de senaste månaderna tvekat varenda dag på om jag gjorde rätt val och det lär ta ett tag innan jag är säker på att jag tog ett steg i rätt riktning. För att styrka det ska jag imorn fortsätta packandet och nog för att hoppet nästan har lämnat mig ska jag längta tills dagen då jag ska få lämna den här skiten, flytta hem och börja om. Jag har minnen som aldrig försvinner då de har etsat sig fast, stunder som har lämnat för djupa spår och alldeles för många dagar som jag har funderat på att verkligen ge upp.

Jag tänker inte klicka på delete utan publicera detta och sen får ni säga vad ni vill. Om ett tag vet alla vad det handlar om, men en sak i taget.