Jag har fallit, men jag har tagit mig upp till en högre nivå
Igår när jag skulle sova så hade jag cirkus i huvudet och det tankarna och känslorna stannade på var min grundskoletid. Mobbning. Tänkte på hur skoldagarna såg ut, hur tiden hemma var.
En vanlig dag kunde börja efter ännu en sömnlös natt med ångest inför skolan. Jag ville verkligen inte gå dit, ville ha någon form utav lugn och ro. Men inte det. Jag fick pallra mig iväg till skolan ändå, och så fort jag kom dit så började det. Vissa perioder var värre än andra. Under två år (åk 4 & 5) slussades vi iväg till en annan skolan p.g.a. ombyggnad på vår egen, och bussresorna fram och tillbaka dit var ju perfekta för att reta mig. Första året skedde det mest i klassrummet, jag fick skit för att jag umgicks med de äldre på rasterna, trodde jag att jag var cool? Men sanningen var ju den att jag inte hade någon vän i samma ålder, så då letar man ju på ett annat ställe. Andra året vart det värre för då gick inte jag och min bror på samma skola och då sa de saker hela dagarna. Och lärarna då? Jag vet att de hörde men ingenting hände. Jag kunde ringa mamma när jag kom hem och bara grina i telefonen, jag var så förstörd.
Detta började som sagt var i 4:an, är man 10 år då va? Men det var inte första gången det skedde då. Det började redan när vi flyttade till den här hålan. Äckliga lilla jävla by, där allt har förstörts. Mina djupa inre ärr har skapats här. Jag var väl udda för att jag kom från Stockholm och pratade annorlunda. Kunde inte namnen på någon, var sårbar då min mamma tidigare hade varit sjuk, jag saknade min pappa eftersom att vi bodde 35 mil ifrån varandra. Hade inget fritidintresse. Men så illa var det ändå inte, det gick bättre med tiden, men istället fanns det annat. Ni vet, det där som gör så ont att prata om men som ändå alltid kommer att finnas kvar.
Efter en jobbig dag i skolan så kunde jag bli hämtade utav han, han jag inte pratar om egentligen. Han som inte nämns vid namn. Mamma och Micke jobbade och jag skulle till stallet, så han fick skjutsa mig. Men på vägen dit så kunde mycket hända, under tiden jag var hemma och bytte om, eller i bilen påväg till stallet.
Efter en sån dag, broken, scared, sad and used. Som att andra personer trodde att de kunde äga mig. Så fan heller. Men iallafall, att efter en dag som den, komma hem och låtsas som att allt var som vanligt. Var det någonting jag var mästare på som liten så var det falska leenden och att dölja min trasiga insida.
Mobbningen tog inte slut ordentligt förrän i åk 6, strax innan jag skulle börja högstadiet. Jag och mina föräldrar fick vara med och påverka lite vilka jag skulle gå i samma klass som och inte. Men även om de värsta inte fanns i klassrummet så fanns de ändå kvar där, i korridorerna. Ibland räckte det. Så för att jag skulle skydda mig själv så satte jag upp skyhöga betygsmål för högstadietiden. För om jag hade toppbetyg, varför skulle de då tracka mig? Jag klarade mig iallafall ganska bra. Fanns väl några idioter när jag gick i 7:an som tyckte det var roligt att kalla mig för fjortis om dagarna bara för att jag hade ett intresse som klassades som ytligt. Jahapp tänkte jag då, tack detsamma.
Jag kunde gråta över ett misslyckande som jag såg det som, eller egentligen inte full poäng på ett prov. Trots att jag ändå hade så mycket annat i huvudet, ungdomsledare och skötare i stallet, jobbigt hemma stundvis, övergreppen som skulle döljas och förövaren som ibland fanns med i vardagen. Ändå så hade jag en sjuklig prestationsångest emellanåt. Efter en helg med utbildning så låg jag hemma och panikgrät på golvet för att jag inte orkade, för min gammelmormor gick bort i samma veva som det var betygsdags. En avslutning så stod jag och grät utanför kyrkan, varför kunde jag aldrig lyckas? Jag kunde inte vara stolt över att jag faktiskt läste kurser över min egen ålder utan jag kände mig bara värdelös.
En annan sak som starkt sitter kvar i mitt minne är en dag i 8:an, mamma var sjuk och operades just den dagen. Jag var väldigt nere i skolan och min lärare bad mig att rycka upp mig för att jag förstörde stämningen i klassen. Ursäkta?! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Men vad hände sen då? Hur ser det ut idag? Ja inte är det då jag som innerst inne vet att jag har mobbat någon under flera år's tid och inte kan se den personen i ögonen, och faktiskt riskerade att bli polisanmäld. Inte heller är det jag som sitter bakom lås och bom nu.
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
När nu blir då
Ett litet barn, skrämd och hotad till tystnad. Fast i en vuxen mans våld.
Ingen ser, ingen hör. Flickan fortsätter att låtsas som att allt är bra, ler ett fejkat leende där det passar och gömmer sig bakom en fasad.
Det ingen vet är hur insidan ser ut. Djupa ärr som aldrig läker och minnesbilder som aldrig bleknar. Hoppet om framtiden är svagt, ibland obefintligt, och hon ser inget ljus i slutet av tunneln. En svag liten låga brinner fortfarande i hennes själ, men vetskapen finns om att den närsomhelst hotas att slockna.
Livet går ut på att bevara hemligheten. Dagarna brukar funka, drivkraften som tar en upp ur sängen på morgonen är för att ingen ska börja undra. Men sen kommer kvällen och det är då det börjar. Mörkret kommer och då vaknar hjärnspökena. Alla tankar, all rädsla och förtvivlan, paranoian om att han finns i rummet.
Flickan jag just berättade om är jag.
Mitt helvete började redan vid 4 år's ålder och än är jag inte klar med det. Det kommer aldrig glömmas bort men jag vet att dagen kommer när jag kan lägga det bakom mig och inte låta det påverka mig under dygnet's alla timmar som det gör just nu. Jag är fast på platserna där minnensbilderna grundar sig. Hur fan ska jag kunna läka då? Jag vill bara bort härifrån. Snart orkar jag inte längre med att vistas här och jag känner att bristningsgränsen är nära. Jag vet inte vad som driver mig, antar att det är prestationsångesten över skolan som gör att jag kliver upp på morgonen, men för varje dag som går så blir det tyngre att ta sig ur sängen. Saknaden av mina vänner och hästarna hemma i Stockholm gör ont. Jag orkar knappt inte tänka på det för jag grinar direkt då och jag står inte ut med ännu mer psykisk smärta. Jag bara undrar när det tar slut, jag vill fortfarande börja om på nytt och kunna sikta framåt, men det kommer aldrig i helvete gå här. Så ta mig hem.
Inre sår läker aldrig
Ångest.
Ett starkt ord, ett jobbigt sinnestillstånd.
Fysisk påverkan, det känns som att ett hårt bälte runt bröstkorgen.
Lätt att falla in i, svårt att ta sig ur.
Får mig att tappa kontrollen över mig själv, jag skriker inombords men ingenting hörs.
Det är ingenting man bara kan bestämma sig för att inte ha, den kommer oftast när man minst anar det och har en enorm kraft. Folk som säger åt en att man ska rycka upp sig under en ångestattack, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag tror inte jag har sagt något, men som ni vet så har jag tidigare käkat mediciner. Inte nu längre. Under min "piller-tid" så hann jag testa 3 olika sömntabletter, Propavan, Circadin och Theralén, samt Atarax som är klassat som ångestdämpande/lugnande och Fluoxetin som är lugnande. Varför jag slutade lämnar jag utanför i dagsläget men det var ett beslut som jag själv tog.
Största ångestframkallande just nu är skolan. Under högstadiet hade jag sånna enorma krav på mig själv, mest för att betygen var mitt gömställe. Jag gick ut 9:an med MVG i nästan alla ämnen men när jag tog emot kuvertet så kände jag att jag hade lika gärna kunnat haft IG i alla ämnen. Så mycket betydde den skiten. Inte ett piss. Nu har jag iallafall sänkt kraven så det närmsta och största målet jag har att gå ut 1:an med godkänns i alla kurser. Inte mer än så, det får räcka. Jag är bara jävligt rädd för att jag inte kommer klara det. Fast innerst inne så vet jag att jag kommer göra det, men det är så jävla enkelt att tvivla på sig själv.
Sometimes it's just feels hopeless
Det känns som att det är väldigt mycket neråt nuförtiden och väldigt lite uppåt. Tar mörkret i tunneln slut någon gång eller ska jag fortsätta famla runt här?
Vardagen blir allt jobbigare att hantera och jag vill klara mig själv, ta mig upp på egna ben och blicka framåt. Veta att det förflutna är genomjobbat och ligger på en plats i minnet där det kan få vara ostört. 
Opening up my soul
Vad vet vi egentligen om varandra? Hur väl tror vi att vi känner folk i våran närhet? Vad händer när man får veta en historia som har varit dold i så många år?
Hur reagerar man när hela ens värld vänds uppochner och det totala kaoset blir uppenbart? Hur mår man när man känner sig helt utlämnad till världen och när alla ens tidigare gömställen inte längre finns som en trygghet i det otrygga? Hur tar man mod till sig och hur hittar man styrkan för att våga stå upp för sig själv och sitt eget liv?
För väldigt många år sedan så tog jag ett utav de absolut tyngsta besluten i mitt liv. Jag satte upp en "deadline" för när jag skulle ha berättat sanningen. Sanningen som jag sålänge har döljt, sanningen som har fråntagit min barndom och sanningen som har förstört mitt liv för gott, som jag nu måste lära mig att leva med.
Iallafall, jag lovade mig själv att jag skulle lyfta upp det hemska i ljuset innan jag började gymnasiet, för att det på så sätt skulle få bli en nystart.
Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa vilka reaktioner och konsekvenser mitt avslöjande skulle leda till. Jag fruktade för det värsta, att inte bli trodd. Att mina onda tankar om mig själv skulle bekräftas utav andra utifrån, att det är mitt fel, att det är jag som ska känna skam och skuld, att jag är den som är äcklig.
Jag visste heller aldrig när denna dagen skulle komma, dagen då allt skulle förändras. Men helt plösligt så känns det bara som nu eller aldrig. Jag minns den stunden som igår, det var i mitten på april 2010 och jag satt på musiklektionen. Vi övade inför skolavslutningen och jag hade en hemsk huvudvärk som gav mig ljusblixtar i synfältet, och låten som spelades var Here comes the sun. Jag lyckades ta mig till skolsköterskan som jag under tidigare år har haft mycket kontakt med p.g.a. olika anledningar och mer eller mindre stammade fram orden. Första gången jag sa att jag behövde hjälp, någon utomstående att prata med. Jag sa aldrig vad det handlade om, utan gick ganska direkt efter det hem, gråtandes och rädd. Rädd för vad som skulle hända nu när karusellen var igång. Hon skulle iallafall göra vad hon kunde för att jag skulle få en tid så fort som möjligt och hon kontaktade även min mamma för att jag ville att hon skulle veta att jag mådde dåligt och hade sökt samtalskontakt.
En jobbigt tid började hemma då jag hela tiden var tvungen att hitta på anledningar till varför saker var som de var, visst, det jag sa var sant men det var inte alls i den omfattningen som det egentligen handlar om. Jag var hemma i några dagar från skolan, och jag stod endast ut 1-2 dagar innan jag började att skada migsjälv. Jag hade tappat kontrollen över allt och det var det enda jag kunde kontrollera, och den fysiska smärtan lättar för stunden på den psykiska. Någon dag senare fick jag veta när jag hade tid, och det tog några veckor. Extremt tunga veckor då jag hela tiden fick ljuga om vad som låg till grund för allting.
Sen kom den dagen som jag hade fruktat inför så länge. Jag hade en tid hos en kurator på socialtjänsten vid 9-tiden på morgonen och jag åkte iväg med mamma på tidigt på morgonen. Pluggade i headsetet med deppmusik på högsta volym och bara gick. Gick dit benen ville. När jag började röra mig dit jag skulle kände jag hur pulsen steg. Jag hade svårt att hitta och innan jag tog steget innanför dörren så var jag svimfärdig. Hade bara en känsla utav att jag ville fly men jag tog mig själv i kragen och gick in. Satte mig i väntrummet och stirrade på sekundvisaren på klockan. Där kom hon, hon som jag för första gången skulle uttala de svåra orden för.
När jag gick in till henne så övervägde jag snabbt med mig själv om jag skulle berätta det jag kom dit för eller börja svamla om en massa annat. Ungefär lika fort som jag kom in kom jag ut. Jag sa det jag skulle och fick sedan gå kändes det som. Jag hade just sagt det rent ut för första gången och dirket efter fick jag åka hem och gå till skolan.
Så vad hände sen då? Det tog en vecka innan kontakten jag träffade hade möte med mina föräldrar och det var på så sätt de fick veta. Jag glömmer aldrig känslan när jag gick och mötte dem efteråt. Jag var så jävla rädd bara, rädd för att de skulle vara arga. Efter det började kaoset. Det kaos jag har levt i ända sen den dagen.
Vad var det nu som avslöjades? Vad är det som har försört hela mitt liv och som tagit min barndom ifrån mig?
Nu till sanningen, vad handlar allt detta om? Det finns inget lätt sätt att säga detta så därför tänker jag gå rakt på sak. Jag har varit utsatt för grova sexuella övergrepp från det att jag var 4-5 år gammal. I min polisanmälan står det att det pågick mellan åren -98 till -05, så alltså slutade det när jag var 11 år gammal. Som ni säkert förstår så var de det som kom fram i våras och något som har dolts i så många år.
Vill ni säga något så skriv i kommentarsfältet eller skicka iväg ett mail till annzophie.bloggkontakt@gmail.com.
Broken soul
Jag trodde att det skulle börja lugna ner sig, gå mot lite ljusare tider och att hoppet's låga så småningom skulle börja lysa allt starkare. Men jag ska sluta hoppas, det blir ändå aldrig som jag tror. Istället börjar vi om på en ny runda med medicin- och behandlingsproblem nu.
Jag vet inte hur jag i dagsläget skulle säga att jag mår. Delar funkar jättebra, men det är så himla svårt att ty sig till dem när de andra har betydligt större kraft och tar så mycket energi. Jag jobbar med att kunna kontrollera mitt eget liv varje dag, men när nätterna kommer så är det som att jag tappar allt. Vaknar upp och tror att jag är det där lilla barnet igen. Att ta sig till skolan och sitta fokuserad på morgonlektionerna är nästintill omöjligt. 
Vägen ut ur mörkret är som att vandra på en skör taggtråd
The weak flame that sometimes wokes up blows out faster than I get the chance to see it
The possibility to take control over my own life is right in front of me, I just have to dare to hope
The picture above depicts the way my soul looks like
It's to late to apologize
Jag skriker inom mig. Högt och skärande, men ingenting hörs.
Mina ögon ser svart, ljuset i tunneln finns inte på långa vägar.
Jag kan inte säga att jag vill ha tillbaka mitt liv, för i stort sett så har jag aldrig haft ett eget liv. Du har tagit ifrån mig nästan hela min uppväxt, hela min barndom. Men jag ska ta tillbaka makten att bestämma över mig själv. Ärren du har orsakat hos mig kommer aldrig att försvinna men jag ska fan inte låta dem påverka hela mitt liv.
Jag vill bara göra ett avslut och gå framåt, jag vill ha energi till att stabilisera min vardag och att orka göra någonting, inte bara tvinga mig själv med min enomra tjurskallighet. Jag har egentligen inte tid med allt jag sysslar med, men jag gör det ändå. Fast i gamla vanor med att köra på tills jag stupar.
Jag undrar vart detta år kommer sluta. Det är trots allt inte så långt kvar, men jag vet inte ens hur saker och ting kommer se ut om en vecka. 
Hide and seek
Och lite det är det nog vad jag har gjort med mig själv. Jag har haft två sidor som har kämpat emot varann. Den ena sidan har varit den där lilla rädda flickan som bara undrar vad som händer och som hela tiden ropar på hjälp och söker efter trygghet. Hon som inte förstår vad en människa kan vara kapabel till och som inte gör någonting annat än att hoppas på att folk ska se vad som pågår när ingen ser. Det är den här flickan som så många gånger har gråtit sig till sömns.
Sen har vi den andra sidan, hon som till varje pris döljer allt som sker och som har ett liv baserat på fejkande leenden. Det är hon som anklagar sig själv för det som har hänt och det är hon som ser till att den andra flickan över huvud taget öppnar ögonen på morgonen. Det är hon som driver på sig själv så hårt och som känner sig totalt värdelös. Den här flickan är expert på att lura i folk det hon vill att de ska tro och hon som garvar åt hur blåögda folk faktiskt är.
Now we can talk about playing hide and seek with yourself.
Please, give me some hope
It was so long ago, but it's still on my retinas. I've always hoped that the memories someday will dissapear, but I know they won't. Is this circus ever going to stop, or will it continue to swirl? I'm not sure if I dare to belive in a future, but giving up is cowardly.
Headlineless.
Det är svårt att se något positivt ur ett oändligt mörker. Alla säger att det kommer bli bra, men de fattar inte vad de snackar om och jag är trött på att vänta, och att inte veta.
Just nu ser jag ingen mening med något jag gör, ingenting spelar någon roll.
Vissa ärr läker inte.
Jag är äntligen hemma, på riktigt, min favorit-år'stid närmar sig och de senaste dagarna har det varit jättefint väder. Ny skola med nya möjligheter och utmaningar, så allt borde väl kännas bra? Synd bara att det inte gör det.
Det mesta känns skit och just nu är jag nere i en utav de djupa svackorna där allt känns riktigt hopplöst, där ingenting betyder något och då det känns som att det inte finns något att kämpa för.
De senaste nätterna har jag nästan inte sovit något alls och jag vet inte hur det kommer sig att jag står upp över huvud taget. Idag har jag knappt vetat vad jag heter.
Jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gett upp för länge sedan, vad är det som gör att jag hela tiden fortsätter? En chans att visa att allt slår tillbaka, eller är det bara ett sätt att plåga mig själv på? Jag vet att tiden inte läker alla sår.
Ännu inte ett avslutat kapitel
Jag ligger här och tittar i taket och tankarna snurrar, det känns bara så overkligt att jag är där jag är nu, idag, just nu. Så länge jag kan minnas har jag längtat efter det här och det har vart ett utav mina största mål i livet och det kommer nog inte finnas mycket som kan mätas med det.
Tanken har vart en nystart, en chans att lämna det gångna bakom sig och att få en chans att kanske hjälpa andra. Som jag har sagt så sket sig den planen lite grann och det är det som är så jävla jobbigt. Som att ha gjort något halvdant, att ha börjat men inte slutfört det. Och ni kanske vet vad jag brukar tycka om det?! Har man påbörjat något så ska man fan se till att slutföra det med resultat.
Jag är inne i en period där jag knappt inte har någon kontroll alls, och där jag inte vet speciellt mycket om någonting som händer runtomkring. Mer och mer börjar lyftas up till ytan och snart vet de flesta vad det handlar om. Jag bryr mig inte ett skit utifall folk börjar snacka, men är jag inte där när det väl händer så har jag inte en chans att motbevisa deras skitsnack. Tolka det inte som att jag är rädd, utan jag tycker bara att det är väldigt tragiskt och/eller patetiskt med folk som är trögfattade och jag hatar när man snackar en massa om saker som man inte vet ett skvatt om.
Så vi får se vad som händer, trust me, you'll know.
När utsidan visar motsatsen av insidan
...................................
Såhär är det, att för flera år sedan så lovade jag mig själv att gymnasiet skulle få bli min nystart. Ett kliv över till andra sidan, en chans att lämna det förflutna bakom mig. Nu är den dagen snart här och det känns så overkligt.
Vissa saker kan man inte glömma, hur mycket man än skulle vilja, men för att på något vis kunna lära sig att leva med det så måste man lyfta upp det till ytan, acceptera det för sig själv och sluta förneka det. Det var vad jag gjorde i våras.
Redan första dagen i 9:an (alltså för ett år sedan) tänkte/påminde jag mig själv om att jag hade ett år på mig för att hålla mitt viktigaste löfte till mig själv, någonsin. De senaste 1-2 åren har sett ut som jag vet inte vad här hemma med allvarliga sjukdomar, dödsfall, bråk inom familjen och en och annan idiot lite här och var. Kanske lite för mycket kontakt med det svenska rättsväsendet.
I början på april iår bestämde jag mig för att det var dags. Med ungefär 2 månader kvar utav grundskolan satte jag (?) igång en jäkla cirkus som har vänt uppochner på mycket för min omgivning. Jag har ju trots allt vart ganska förberedd på vad som komma skall, men jag tvivlar varenda dag på om jag gjorde rätt val och jag saknar mina fejkade leenden. Dagarna när utsidan avslöjade att allting var bra medans insidan sa något helt annat. Oftast, så ju bättre det har sett ut på utsidan, desto sämre har det varit på insidan.
Jag har alltid skrattat när folk har sagt att de känner mig och jag avskyr när folk som inte klykar ett skvatt säger att de förstår precis hur jag känner.
För att återgå till vart detta stycke började, jag minns så väl stunden när jag sa åt mig själv att inom de kommande 4 veckorna så skulle saker och ting börja grävas fram. Jag minns hur jag tänkte att innan sista april (Valborg) skulle bilden utav mig ur andrs synvinklar ha förändrats ganska rejält. Nu blev det inte rikitgt så då saker och ting tog en jävla tid innan någon verkade fatta att det var allvar och inte bara handlade om skoltrötthet och "skitproblem" på hemmaplan, utan att vi snackade om över 10 år's tystnad som skulle brytas.
Det känns som att det var jäkligt länge sedan jag satt i klassrummet efter ett nationellt prov i matte och tittade i taket med brännande sår på insidan utav låren. Hur jag inombords höll på garva ihjäl mig utav folk's blåögdhet när de i skolan gick på att jag hade ramlat i skogen och hade rivsår på benen. Konstig nog så var det bara ca. 3 månader sedan men den här sommaren har gått otroligt långsamt men ändå så undrar jag vart den har tagit vägen. En dag har kännts som en vecka och jag förstår inte riktigt att jag sitter här just nu, att jag inte har gett upp. För länge sedan egentligen.
Men iallfall, imorgon flyttar jag hem och det känns som sagt var väldigt knepigt. Tanken har hela tiden varit att när den här dagen nu kommer så ska det vara den dag då jag går vidare och lämnar allting bakom mig. Nu gick inte riktigt de planerna i lås och jag kommer att stå med fötterna på två olika sidor. Ena kvar i det förflutna och den andra påväg in i framtiden. Fast för att slå in lite humor i det hela så kan jag det där med att leva "dubbelliv" ganska bra så det ska nog funka ändå. Jag har bestämt mig för att klara det här och så ska det fan bli, oavsett vad som kommer ivägen så ska jag inte låta det påverka mig.
...................................
Säg, tänk & tyck vad ni vill - men jag tänker fan inte trycka på delete!
Ett steg i rätt riktning?
Efter det här året lär jag veta vilka som står fast vid min sida, vad som än händer, och det ska bli så sjukt skönt. Alla får göra sina egna val och ta konsekvenserna utav dem. Jag har de senaste månaderna tvekat varenda dag på om jag gjorde rätt val och det lär ta ett tag innan jag är säker på att jag tog ett steg i rätt riktning. För att styrka det ska jag imorn fortsätta packandet och nog för att hoppet nästan har lämnat mig ska jag längta tills dagen då jag ska få lämna den här skiten, flytta hem och börja om. Jag har minnen som aldrig försvinner då de har etsat sig fast, stunder som har lämnat för djupa spår och alldeles för många dagar som jag har funderat på att verkligen ge upp.
Jag tänker inte klicka på delete utan publicera detta och sen får ni säga vad ni vill. Om ett tag vet alla vad det handlar om, men en sak i taget.
