Jag är bara ärlig
Jag vill vara vanlig, vad det nu är.
Jag vill göra fel och erkänna det.
Jag vill leva för dagen och inte låta natten sluka mig.
(Melissa Horn - Når annat än det här)
Igårkväll befann jag mig någon annanstans. Jag kopplade aldrig ur musiken ur lurarna när jag kom hem och jag sträckläste 200 sidor i en skakande självbiografi. När jag skulle sova gjorde det riktigt ont på insidan. En smärta som inte kan beskrivas och inte förstås.
Imorse vaknade jag vid fyra och låg och lyssnade på fåglarna i två timmar. Jag gick iväg till skolan och tvivlet om att jag skulle klara av dagen var kraftfullt. Två viktiga prov att genomföra med stor vikt för betygen och möte med min psykolog.
Efter idag vet jag nog vad det är som spökar. Jag känner att jag inte duger. Att jag är fel. Att jag måste förändras och förbättras och ständigt granskar mig själv väldigt kritiskt. Det måste bli ändring på detta. Jag vill vara vän med mig själv och uppskatta vad jag åstakommer.
Mentalt träningsläger, eller vad?
Har faktiskt haft en ganska tuff dag idag känns det som. Inte fysiskt eller stressigt eller så, utan mer mentalt. Förmågan att intala mig själv att jag fanimig ska klara detta jag måste göra idag.
Under eftermiddagen/kvällen har kampen varit att göra ingenting. Bara ta det lugnt och tackla tankarna och känslorna som kommer. Låter väldigt lätt men jag tycker att det är asjobbigt.
Inte så mycket mer än så. Det jag försöker komma fram till är alltså att lugna dagar tycker jag är jobbigare att ta mig igenom en tokstressiga dagar. Så jag sitter just nu och funderar på om några lugna dagar framöver faktiskt kommer att bli någon vila, möjligtvis fysisk vila då jag inte kommer flänga genom hela stan varenda dag och inte vara hemifrån tolv timmar per dag. Men mental vila? Tveksamt, känns mer som att det kommer bli mer att göra inombords då mina känslor faktiskt kommer ha tid att krypa fram.
Så utmaningen blir att klara av det samtidigt som jag inte bara ska ligga med täcket över huvudet och vara handlingsförlamad, utan jag ska acceptera att olika känslor kommer finnas inom mig men ändå kunna göra någonting med tiden, för jag kommer bara må sämre utav att göra ingenting och då blir det det bara en ond karusell.
Vi får se hur det går men nu är jag medveten om vad de kommande dagarna's mål är.
Bad day
Denna måndag känns inte som året's bästa dag, men det får faktiskt vara så.
Jag har typ fått bära mig själv till skolan och när jag går får jag verkligen tänka på hur jag gör för att komma någonstans. Hade detta varit för ett år sedan hade jag bara struntat i allt och dragit täcket över huvudet och fortsatt tycka synd om mig själv. Eftersom att jag vet att jag redan har prövat det och det var en metod som inte fungerade så har jag nu lärt mig att det är lika bra att sparka sig iväg.
Visst, det är väldigt plågsamt att kliva upp och när man väl klätt på sig känns det som en hel arbetsdag är avslutat. Som sagt, stegen känns tunga och ibland behöver jag påminna mig själv att andas. Men det är inget stadie som kommer vara förevigt. Nothing lasts forever.
Jag vet att det kommer gå över. Troligvis kommer jag tycka att dagen var väldigt meningslös ikväll och undra varför jag genomförde den, men imorgon kommer allting vara så mycket lättare. DEt är hoppet jag lever på idag. PUSS.
En slags terapi/bearbetning
Jag driver någon form utav självterapi genom att läsa själbiografier om just unga tjejer som varit utsatta för övergrepp. För min del så hjälper det mig väldigt mycket, speciellt i början när jag nyligen berättat. Det fick mig att känna mig lite mindre ensam och någonstans förstå att jag faktiskt tyvärr ej är ensam med mitt helvete. Många delar ledsamt nog mina erfarenheter och alla som går ut med sin historia har samma mål- kan man bara hjälpa en ung person att våga ta steget och berätta så har man uppnåt något.
Kvällstankar
Vårdepp, eller vad sa vi?
Visst, det är ljust ute, asfalten är framme och kylan börjar försvinna. Jag har försökt några dagar nu att intala mig själv att just idag ska bli bra. Känns dock bara som att jag lurar mig själv ibland.
Försöker fundera vad det är som spökar egentligen. Kanske snart för att det är två år sedan hela mitt liv vändes upp och ner och ut och in. Snart är det också ett år sedan det gick brant utför för mig och de minnena gör ont.
Ofta när jag tänker tillbaka på de senaste åren, från ca 14 års ålder, så känns det delvis som att det vore igår eller så är det tvärtom, det var hur länge sen som helst. Det tillhörde en annan tid, ett annat liv. Kanske rent utav minnen från någon annan, jag är inte säker på att det var jag själv som var där och då.
Flera gånger dagligen fladdrar jag iväg i tanken. Börjar tänka på vart jag är, vad jag gör och varför. Hamnar 10 år tillbaka i tiden och undrar vad jag gjorde då. Hur fan orkade jag?
Egentligen skulle jag bara vilja åka bort. Men vart? Man kan ju inte fly från verkligheten och speciellt inte från sig själv.
Skulle bara vilja att allt vänder. Just nu känns dagarna svarta och vita. Inte ens någon tråkig gråskala. Hur får man det att vända? Känns ju inte som att positiv inställning funkar. Eller det kanske är för att baksidan av mig försöker lura mig själv och så blir det bara pannkaka.
Nu ska jag försöka sova men jag har ingen lust alls att gå och lägga mig. Hoppas på att vakna till en fin dag imorgon. Puss.
Februaritankar
Jag har alltid sagt att jag har två personer inom mig. Den ena har alltid härjat på dagtid och den andra nattetid. De byter skift på kvällarna och mornarna. Alltså nyligen, och det känns. Ikväll är kraften från den lilla stor.
Jag ligger och lyssnar på White Lion's When the children cry och Keith Urban's Tonight I wanna cry. Den sistnämnda gick alltid på repeat för ungefär två år sedan när min värld vändes uppochner, eller snarare när jag vände utochin på mig själv. I flera månaders tid låg jag med musik i hela nätterna, jag kunde inte sova och det hjälpte till att minska smärtan lite. Iallafall ensamheten, den som åt upp mig.
Egentligen vet jag inte vad jag vill åstakomma med detta inlägg, bara tömma huvudet lite antar jag. Två dagar med lugn och ro har fan tagit mycket energi. Annars brukar ju jag gilla fullt ös-medvetslös-principen. Men någongg så måste man ju bryta ett mönster, man kan inte leva i samma gamla vanor dag ut och dag in i evigheter. Någonstans måste man stanna upp, andas, och börja om. Där är jag nu.
Januaritankar
Det jobbigaste sättet att må dålig på är de gånger man inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar deppigheten. Jag hittar inte känslan och jag kan inte komma på orsaken.
Men det är väl som det är, det går uppochner.
En del kan vara att på fredag så är det exakt ett år sedan som jag gick in i rättssalen för att vittna mot personen som förstört så enormt mycket. Ett år, så länge sedan men samtidigt känns det som igår. Det sitter kvar så tydligt i minnet, att sitta mitt emot honom. Rädslan, hatet, obehaget. Bara det att tiotals personer skulle lyssna på mig när jag lämnade mitt vittnesmål, samtidigt som han satt några meter ifrån mig.
Jobbet hos min psykolog börjar bli riktigt jobbigt. Nu är det inte jobb på ytan längre utan nu är det ner i helvetet som gäller. Ner och tillbaka.
Fyfan. Jag vill bara bli fri den där skiten och slippe titta och tänka tillbaka på all skit. Men för att kunna göra det så måste skiten bearbetas, men jag vet verkligen inte om jag vill nu. Önskar jag hade någon sorts flyktväg att ta till, men jag tror inte att det finns någon. Iallafall ingen som funkar på lång sikt. Jag antar att det vore för enkelt.
Nu tar jag ett steg
Men yippie, det tog bara hundra år för mig att sätta mig i lugn och ro och försöka skriva det här inlägget. Eller lugn och ro var väl lite att överdriva... Fick en rejäl flashback från det förflutna idag som kom som en riktigt käftsmäll. Aj. Men jag ska försöka komma ihåg det jag lärde mig idag och inte låta det överfalla mig.
Så, vad är det jag sysslar med?
Jag har träffat en ny psykolog nu (första gången i fredag's) och vi har planerat upp för ett 10 veckor'sjobb på 4 veckor. Så nu jävlar gäller det. Jag evt inte om man kan säga att det är kul, men hon jag träffar känns som helt rätt person att jobba med mig. Så annorlunda än alla jag tidigare träffat, jag vet inte hur jag ska förklara. Men som sagt, det känns för första gången bra att gå dit och jag har en positiv känsla när jag går ifrån. Det tar energi, men det fyller också på.
Som sagt, ett jobb för en 10veckor'speriod ska genomföras på 4 veckor. Och jag ser fram emot det. Nu jävlar!
