Har funderat en massa idag och försökt klura ut vad det är som spökar just nu. Kom fram till att det känns som att dels så vill jag prova något nytt, lära mig nya saker och utvecklas inom det jag håller på med (allt från smink, träning, hästar och personligt) men jag vill också avsluta något gammalt. Jag vill bli klar med all skit som har varit och jag önskar att det kunde gå lite fortare, men vissa saker kan man inte stressa på. Förutom detta så tror jag också att jag har fastnat i någon korsning. Vet inte vart jag vill. Ingen aning om vad jag vill göra efter skolan och varför jag just nu pluggar (förutom att jag måste), vet inte riktigt vart jag vill med hästarna, ridningen och galoppen i allmänhet, vet inte vart jag vill med mig själv.

Längtar verkligen till att skolan ska ta slut för i år, inte just för själva sommarlovet och inte behöva vara i skolan utan för att få tid. Tid till att kanske hitta mig själv någonstans för det senaste året har jag nog tappat en bit. Eller aldrig haft en del som jag nu vill skapa mig.

Jag tror starkt på att den enda man inte kan leva utan är sig själv, och har man sig själv så kan man klara allt, bara man vill det. Men om man nu inte vet vart man vill klara av då?

Undrar om jag har hamnat i någon form utav övergångsfas. Känns som att jag inte tidigare har hunnit stanna upp och tänka tidigare vad jag vill göra med livet. Tidigare har det varit fullt ös, medvetslös. Men nu är det inte det längre och jag börjar lära mig vad jag tycker är roligt och hur jag vill ha min vardag. Iochmed detta så känns det som att en massa förändringar pågår och då blir jag genast väldigt otrygg när inte allt är hundra procent planerat och framförallt, kontrollerat.

Nuförtiden har jag börjat bli helt sjukt lättoroad, för minsta lilla sak. Har konstaterat att detta nog beror på att jag har kass självkänsla och inte vågar tro på mig själv. Om jag nu kunde li vän med mig själv som min psykolog alltid säger, gud vad mycket bättre det skulle kunna gå då. Jag skulle spara så enormt mycket tid och energi som jag nu lägger ner på att motarbete istället för att stötta mig själv!

Varför kan folk inte skilja på rätt och fel? Blev helt galen idag när jag var påväg hem från jobbet och två fulla medelålders går på tunnelbanan. Först håller de på att snacka sönder och reta ett litet barn vars mamma försöker säga ifrån och sen börjar de försöka prata med mig och bara vara allmänt kladdiga och äckliga i käften på ett sätt som är helt oacceptabelt enligt mig!

Fine, man kan väl festa men då kan man göra det hemma i sin lilla garagevåning i Hjulsta och inte på tunnelanan bland folk! Sitter och halsar ur en spritflaska och ingen gör något? Jag har vett nog att bara ignorera dem och vet att jag kan ta hand om mig själv, men den som inte kan det då?

Mitt morgon-nöje brukar vara att läsa insändarna i Metro påväg till jobbet/skolan och för det mesta brukar jag garva åt hur patetiska människor är och hur de inte inser att de borde vara riktigt glada om det är så att de inte har större problem än att ungdomar har smutsiga skosnören eller att folk filar naglarna på pendeln.

Som sagt var, för det mesta brukar jag mest vara road åt det men idag blev jag smått galen. Texten handlade om något helt ointressant men det jag fastnade vid var ett exempel som skribenten tog ut, det lät något i stil med att "vi kastar bort 38 miljarder kronor varje år på rättsväsendet".

Ursäkta, vad då kastar bort? Enligt min åsikt så borde vi lägga dubbelt så mycket resurser på rättsväsendet. Hur skulle det se ut om de inte fick dessa 38 miljarder kronor? Jo då skulle vi ha ett land utan någon som helst ordning och folk skulle begå hänsynslösa brott till höger och vänster utan att någonsin straffas de och människorna som utsätts skulle aldrig få en chans till rättvisa och upprättelse.

Så, den som skrev denna insändaren borde ta och tänka om.
Inga pengar = Inget rättsväsende
Inget rättsväsende = Inget fungerande land

Jag har funderat över en sak de senaste dagarna.

Jag tror att allt man går igenom, bra och dåliga saker, formar en till den man är idag. Jag tror att det är generellt för alla människor. Oavsett vilken typ av uppväxt man har, vilka ens föräldrar är, vart man bor, så tror jag att man hade vart någon annan om dessa faktorer vore annorlunda.

Det händer allt oftare att jag går och tänker på vem jag hade varit om jag inte gått igenom det som jag har gjort. Själklart så önskar jag att de jobbiga grejerna aldrig hade hänt, men samtidigt så är det de som har format mig till vem jag är. Alla dessa prövningar har gjort mig till just mig.

Jag vill inte alls få det att låta som att jag är glad över allt helvete som har varit och jag inte är inte tacksam över någon av de "skyldiga". Men deras handlingar har gjort så att jag har en envishet som ser till att jag aldrig ger upp. Jag är målmedveten och vågar tro på att jag kan ta mig dit jag vill. Jag kan välja att prioritera de saker som jag mår bra utav och kan njuta av känslan av att faktiskt inte orka bry mig om skitsaker. Ofta så vet jag vilka personer i min närhet som ger mig något och jag brukar kunna känna av vilka som går att lita på.
Det är därför jag inte skäms över min bakgrund eller vad man nu ska kalla det. Den har gjort mig till den jag är, så varför ska jag dölja det? Trivs jag inte med mig själv så får jag ändra på det istället för att skämmas över någonting som jag inte är ansvarig för.  

Men detta är heller ingen ursäkt. Bara för att man har varit med om vissa saker och är som man är så innebär inte det att man får göra samma sak mot någon annan. T.ex., jag var mobbad under flera år's tid i grundskolan. Men bara för det så innebär inte det att jag får mobba någon annan "bara för att jag blev utsatt för det". Tvärtom, har man varit med om något så borde det vara ens ansvar att skydda andra ifrån det.

Ibland skrämmer dessa tankar mig lite, vem hade jag varit utan mina upplevelser? Det kommer jag nog aldrig att få veta. Jag nöjer mig med att veta vem jag är idag. Jag kan lita på mig själv, det är det viktigaste förtroendet, utan det kommer man ingen vart. Om man inte tror på sig själv så kan man inte begära att någon annan ska göra det heller.  

Oavsett hur jag ser ut på utsidan, så är det insidan som gör mig till den jag är.

Satt och läste på Aftonbladet's hemsida i måndag's och jag känner lite att jag inte riktigt kan va tyst om detta utan måste uttala mig. Så detta är helt mina egna åsikter, tankar och upplevelser. Kommentera gärna med erat.

En debattartikel inleds med att barn inte hjälps utav mediciner och okunniga vuxna och det är verkligen sant. Mediciner kan dämpa, men det tar inte bort problemet, såvida man inte tar väldigt stora doser, men hur som helst så är det ingen långvarig lösning. Världen av mediciner är enormt stor, det är inte alltid så enkelt att hitta ett preparat som hjälper mot syndromen och samtidigt inte ger för ohanterbara biverkningar, och självklart ska man inte behöva ha för stora doser så att kroppen rent fysiskt tar skada. Jag är en sån som är väldigt svår att medicinera då min kropp verkar tåla rätt höga doser innan jag får någon effekt. Ibland känner jag att det hjälper men då sitter det endast i i några dagar och sen försvinner effekten. Jag är också känslig mot biverkningar och därför blir det ännu svårare. Jag tycker inte att man ska behöva ta bort bi-effekterna utav en medicin med en annan, såvida inte ursprungsmedicinen verkligen funkar jättebra och verkligen ger den effekten man eftersträvar, då skulle det kanske funka under en period.

Vad det gäller okunniga vuxna så handlar det mycket om hur detta landet är uppbyggt tror jag. Vad man väljer att lägga resurserna på, hur mycket specialistutbildade folk man vill ha och om man tycker att det är värt det. Men jag känner också lite att det är upp till var och en individ som jobbar inom vården, och nu då främst psykologi. Vill man jobba med barn och ungdomar och då säga till dem att "jag kan inte hjälpa dig", och "det här ligger utanför min kompetens", "jag är inte utbildad för sån här problematik". Fine, om man nu säger det, borde det då inte vara ens plikt och ligga i ens intresse för att hjälpa människor att skicka vidare den här personen till en annan som har den kompetensen som krävs?

Det jag ibland kan känna är att det är värdelöst att söka hjälp om det man erbjuds är en timme i veckan hos en person som inte kan möta en där man är nu, samt gå till en läkare som bara vill "sopa bort allt under mattan" genom att medicinera bort känslorna. Det är för mig helt ofattbart och jag har varit där och delvis är. Vid flera tillfällen har jag fått svar från Barn- och ungdomspsykatrin att de har semester och personal som är sjukskrivna. So what, är det mitt problem? Om jag mår dåligt så kan inte jag bara pausa det bara för att det råkar vara sommar. Då är vi i den sitautionen som jag tidigare nämde, borde inte dessa personer vilja hjälpa mig att hitta ett annat alternativ som fungerar? Tydligen inte, istället får man själv försöka hitta ett annat alternativ. Om man sen blir erbjuden som sagt var en timme i veckan men känner att man kommer behöva mera, vad gör man då? Jag valde att inte tacka ja till det erbjudandet för jag var rädd att det bara skulle skada mig ännu mer. Att berätta om en hel veckas känslor och tankar, samt att hinna få hjälp med att hantera dessa, hur fan ska man kunna hinna det på en timme i veckan? För mig är det helt omöjligt.
Vad det gäller mediciner så tycker jag att en läkare borde vilja lyssna på vad patienten har för funderingar och åsikter och inte bara göra det som han eller hon anser vara bäst. Jag kanske inte vill bli medicinerad så att problemet bara skjuts framåt? Det hjälper mig för stunden men inte i längden, för jag vill kunna leva ett vanligt liv utan en massa tabletter. Jag tycker att mediciner ska vara en hjälp på vägen och inte bara något som skjuter fram problemet, ungefär som att förneka det. Sist jag sa det till en läkare så blev jag mer eller mindre bedd att lämna rummet. Vad är det för människa som jobbar inom vården och med ungdomar som inte vill lyssna? Totalt sinnes tycker jag och jag blev både ledsen och arg och blir det fortfarande när jag tänker på det. 

Något annat som också diskuteras är hur polisen och rätten möter barn och ungdomar. När bristande kunskaper omvandlas till fördomar, hur ska då en männsika, oavsett ålder, som redan mår dåligt och är full av känslor såsom skam och skuld, kunna berätta om något traumatiskt för en person man inte känner förtroende för? Men det här med rättsväsendet, polisutredning och diverse tror jag att vi tar en annan gång.    

När det gäller ett långsiktikt jobb inom vården, både psykiskt och fysiskt, men framförallt psykiskt, så tycker jag att personkemin är en viktigt grundläggande faktor. Jag tror inte att man kan hjälpas av en person som man känner att det inte klickar med. Det kan vara väldigt svårt att hitta rätt person och man måste orka fortsätta leta men jag vet att man lätt tappar hoppet. Svar som "försök och tänk på något annat", "glöm och gå vidare", eller bara att "det är inte ditt fel" hjälper inte mig ett skit. Jag har försökt tänka på något annat i över 10 år's tid nu men det funkar inte längre så jag behöver hjälp med att hantera tankarna. Jag kan inte glömma, det kommer aldrig att gå, men jag behöver veta hur jag ska lära mig att leva med det. Och det räcker inte med att höra att det inte är mitt fel, för på något vis så intalar man sig själv det och anklagar sig själv och då krävs det att man får en bra förklaring på vem det egentligen är som är offer och förövare, alltså att man får se händelsen ur rätt perspektiv. De frågar om saker som är irrelevanta, som att de inte tror på en och försöker hitta en annan anledning till att man är där, en anledning som de tål att höra.

Istället för att ta tag i problemet så väljer man att blunda för det. Är det konstigt att de som utsatts för något väljer att hålla tyst?
Vad gör man med offren? Medicinerar bort deras känslor typ. Och vad erbjuds förövarna? Specialistbehandling med samtalsterapi flera gånger i veckan. Är det inte något som är fel här? Det som de utsatta erbjuds är något helt annat än de behöver. Ett exempel är att en läkare jag träffade började prata om behandlingshem. Vad skulle man behandla mot? Jag är inte narkoman eller alkolist, jag har varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är inget man behöver bo på ett behandlingshem för, utan man behöver en trygg och stabiliserad vardag och bra samtalsterapi.

Det är ju inte direkt konstigt att man inte har lust att gå tillbaka efter det bemötande man får. Om inte utbildade psykologer och kuratorer kan hantera det man har med sig, vem ska då göra det? De har trots allt valt den utbildningen, och då borde man vara förberedd på att man kan få höra vad som helst, samt ha ett intresse för att hjälpa människor...  


Inspirationen till detta inlägg kommer från dessa två artiklar;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13338077.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/article13337934.ab

Sitter och skriver på uppsatsen om lagstiftningen och hamnade på brottsbalken. I kapitlet om sexualbrott står det hur man bedömer om ett brott är grovt. Är offret under 15 år så tar man hänsyn till om våld brukats, offret är hotat eller barnets låga ålder.

Vilket jävla skämt. Jag var fyra år när jag utsattes för sexuella övergrepp för första gången, men ändå så klassade inte åklagaren brottet som grovt.

Jag försöker hålla mig till det som står i kriterierna och ta med det som behövs för ett godkänt betyg, men det är väldigt lätt att hamna på privata sidospår. Ska i källhänvisningen skriva ner mig själv tror jag.
Jag är tillbaka i min egen rättprocess och domstolsförandlingen spelas om och om igen upp i mitt minne. Och inte blir det bättre av att jag är i den här äckliga hålan som påminner mig om specifika situationer i mitt förflutna.
Jag ville lägga det bakom mig och gå vidare, sikta framåt, men det är omöjligt när jag är fast här.

Idag är en sämre dag.
Ovissheten tar kål på mig och jag har några viktiga beslut att fatta vad det gäller medicinering/behandling. Ändrar mig varje dag om vad jag känner, så det blir väldigt svårt att bestämma sig. Mitt "mål" är inskickat till rätten och nu väntar jag på ett brev på posten med ett datum. Dessutom väntar åtalsgenomgång och en massa mentala förberedelser. Jag väntar på ett annat beslut gällande min framtida skolgång och jag vet inte vad jag gör om svaret blir negativt.


Deppstudion nästa!

I'm feeling that it's time for some deeptalk...

Har varit väldigt dåligt bloggande den senaste veckan känner jag och det är helt enkelt för att jag har varit för trött. Inte så att lusten saknas, utan jag har bara inte orkat. Förra veckan ramlade jag mer eller mindre ihop i en hög på golvet av trötthet, trots detta kan jag knappt sova vissa nätter trots sömntabletter.

Vad det gäller skolan, jag har som sagt var utökat min praktik till 2 dgr/vecka vilket känns som den enda chansen till att få ner min frånvaro-procent (!). Jag har noll lust till att plugga, allt känns totalt meningslöst och jag vet inte varför jag gör det. Någon form utav sunt förnuft kanske? Vad som händer med skolan i övrigt återstår att se, men jag kan säga som så att jag trivs inte alls där jag är nu.

Sen så var jag ju som ni vet uppe hos mamma i helgen, och det var inte igår (snarare mer än 2 månader sedan). Blandade känslor, dock trodde jag att jag skulle få några härliga svackor men det vart inte så illa. Hade planerat att träffa flera stycken men blev ingenting av med någonting.

Annars så börjar saker och ting kanske rulla på lite framåt efter flera månader's väntan. Nästa vecka (tisdag) har jag möte med en åklagare tillsammans med Mr Lawyer (lugn nu, det är inte jag som är misstänkt). Sen får vi se om älskade soc lyckas trolla fram en kontaktperson åt mig, vill ha en utanför ungdom'spsykiatrin men den ska egentligen ha samma funktion, dock inte ha ordet "psykolog" skrivet i pannan.

Typ så är läget just nu, och jag måste återgå till matteboken.

Jaa ni, nu tänkte jag skvallra lite om vad det är för möten jag har varit på som jag inte har velat berätta om tidigare. Eller skvallra var kanske lite fel ord, men ja, ni fattar. Då det handlar om något som kommer att pågå under en längre tid ta och mycket energi så känner jag att jag lika gärna kan skriva om det här. Det är min blogg och detta är inget jag skäms över så jag förstår inte varför jag ska hålla det hemligt och istället hitta på en massa lögner när jag ska iväg.

Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin) har ett antal specialistmottagningar och en utav dem ligger i närheten utav Södersjukhuset/Rosenlunds sjukhus och där ska jag påbörja en behandling som går ut på att jag ska lära mig att leva med de minnen som plågar mig varje dag och som har gjort det så länge jag kan minnas.
Det känns lite som att jag ska återuppleva det som har varit, och det skrämmer mig något enormt. Tyvärr så tror jag att dagarna kommer att bli många under vissa perioder då jag byter sida av gatan när jag möter någon, och jag tror inte att hissen kommer att vara på min våning så speciellt ofta om jag får bestämma. (Jag är inte alls paranoid).

Behandligen är "utformad" efter en diagnos som man ofta får efter att man har varit med om något traumatiskt, PTSD (Post Traumatic Stress Disorder), och om jag har klykat saker och ting rätt så har det som skett givit mig den här diagnosen. 

Detta är väl egentligen ingenting som jag tycker ska bli speciellt kul men jag vet att det är nödvändigt för att jag så småningom ska kunna leva ett vanligt liv. Saker och ting kommer alltid att finnas kvar i minnet, men som sagt var, jag måste lära mig att leva med dem. Iallafall så bygger denna på grupp-terapi och jag kommer gå varje måndag eftermiddag i en obestämd tid framöver.

Så, nu vet ni det. Frågor? :)

Måste ta en paus från pluggandet som går ut på att plöja en roman på engelska. Blev skrivar-sugen och känner att karusellen i huvudet börjar gå lite för fort så jag måste försöka få stopp på snurrandet.

Dock vet jag inte vart jag ska börja. Känner nästan för att fota ett papper jag fick häromdagen och sedan publicera bilden, för då skulle nog de flesta fatta och jag slipper säga så mycket. Men det tänker jag inte göra, även fast jag skulle vilja.

Imorn ska jag på ett sånt där roligt och energi-givande möte igen. Kan kanske berätta lite mer om just det imorn kväll då jag har lite mer att komma med.

På tisdag har jag först ett möte på skolan och jag hoppas innerligt att mitt lilla påhitt accepteras. Också mer om det då. Sen har jag även ett möte med min läkare. Som sagt, jag äter ångestdämpande/anti-deprissiva och sen någon vecka även sömntabletter. Så e det. Min vardag i pillerform. Ha-ha.

Läste nyss ett citat som inte kunde ha dykt upp på ett mer passande tillfälle:
"Att hålla tyst är som att acceptera det som har varit" / Sofia Rapp Johansson