Mitt morgon-nöje brukar vara att läsa insändarna i Metro påväg till jobbet/skolan och för det mesta brukar jag garva åt hur patetiska människor är och hur de inte inser att de borde vara riktigt glada om det är så att de inte har större problem än att ungdomar har smutsiga skosnören eller att folk filar naglarna på pendeln.

Som sagt var, för det mesta brukar jag mest vara road åt det men idag blev jag smått galen. Texten handlade om något helt ointressant men det jag fastnade vid var ett exempel som skribenten tog ut, det lät något i stil med att "vi kastar bort 38 miljarder kronor varje år på rättsväsendet".

Ursäkta, vad då kastar bort? Enligt min åsikt så borde vi lägga dubbelt så mycket resurser på rättsväsendet. Hur skulle det se ut om de inte fick dessa 38 miljarder kronor? Jo då skulle vi ha ett land utan någon som helst ordning och folk skulle begå hänsynslösa brott till höger och vänster utan att någonsin straffas de och människorna som utsätts skulle aldrig få en chans till rättvisa och upprättelse.

Så, den som skrev denna insändaren borde ta och tänka om.
Inga pengar = Inget rättsväsende
Inget rättsväsende = Inget fungerande land

Jag har funderat över en sak de senaste dagarna.

Jag tror att allt man går igenom, bra och dåliga saker, formar en till den man är idag. Jag tror att det är generellt för alla människor. Oavsett vilken typ av uppväxt man har, vilka ens föräldrar är, vart man bor, så tror jag att man hade vart någon annan om dessa faktorer vore annorlunda.

Det händer allt oftare att jag går och tänker på vem jag hade varit om jag inte gått igenom det som jag har gjort. Själklart så önskar jag att de jobbiga grejerna aldrig hade hänt, men samtidigt så är det de som har format mig till vem jag är. Alla dessa prövningar har gjort mig till just mig.

Jag vill inte alls få det att låta som att jag är glad över allt helvete som har varit och jag inte är inte tacksam över någon av de "skyldiga". Men deras handlingar har gjort så att jag har en envishet som ser till att jag aldrig ger upp. Jag är målmedveten och vågar tro på att jag kan ta mig dit jag vill. Jag kan välja att prioritera de saker som jag mår bra utav och kan njuta av känslan av att faktiskt inte orka bry mig om skitsaker. Ofta så vet jag vilka personer i min närhet som ger mig något och jag brukar kunna känna av vilka som går att lita på.
Det är därför jag inte skäms över min bakgrund eller vad man nu ska kalla det. Den har gjort mig till den jag är, så varför ska jag dölja det? Trivs jag inte med mig själv så får jag ändra på det istället för att skämmas över någonting som jag inte är ansvarig för.  

Men detta är heller ingen ursäkt. Bara för att man har varit med om vissa saker och är som man är så innebär inte det att man får göra samma sak mot någon annan. T.ex., jag var mobbad under flera år's tid i grundskolan. Men bara för det så innebär inte det att jag får mobba någon annan "bara för att jag blev utsatt för det". Tvärtom, har man varit med om något så borde det vara ens ansvar att skydda andra ifrån det.

Ibland skrämmer dessa tankar mig lite, vem hade jag varit utan mina upplevelser? Det kommer jag nog aldrig att få veta. Jag nöjer mig med att veta vem jag är idag. Jag kan lita på mig själv, det är det viktigaste förtroendet, utan det kommer man ingen vart. Om man inte tror på sig själv så kan man inte begära att någon annan ska göra det heller.  

Oavsett hur jag ser ut på utsidan, så är det insidan som gör mig till den jag är.

Satt och läste på Aftonbladet's hemsida i måndag's och jag känner lite att jag inte riktigt kan va tyst om detta utan måste uttala mig. Så detta är helt mina egna åsikter, tankar och upplevelser. Kommentera gärna med erat.

En debattartikel inleds med att barn inte hjälps utav mediciner och okunniga vuxna och det är verkligen sant. Mediciner kan dämpa, men det tar inte bort problemet, såvida man inte tar väldigt stora doser, men hur som helst så är det ingen långvarig lösning. Världen av mediciner är enormt stor, det är inte alltid så enkelt att hitta ett preparat som hjälper mot syndromen och samtidigt inte ger för ohanterbara biverkningar, och självklart ska man inte behöva ha för stora doser så att kroppen rent fysiskt tar skada. Jag är en sån som är väldigt svår att medicinera då min kropp verkar tåla rätt höga doser innan jag får någon effekt. Ibland känner jag att det hjälper men då sitter det endast i i några dagar och sen försvinner effekten. Jag är också känslig mot biverkningar och därför blir det ännu svårare. Jag tycker inte att man ska behöva ta bort bi-effekterna utav en medicin med en annan, såvida inte ursprungsmedicinen verkligen funkar jättebra och verkligen ger den effekten man eftersträvar, då skulle det kanske funka under en period.

Vad det gäller okunniga vuxna så handlar det mycket om hur detta landet är uppbyggt tror jag. Vad man väljer att lägga resurserna på, hur mycket specialistutbildade folk man vill ha och om man tycker att det är värt det. Men jag känner också lite att det är upp till var och en individ som jobbar inom vården, och nu då främst psykologi. Vill man jobba med barn och ungdomar och då säga till dem att "jag kan inte hjälpa dig", och "det här ligger utanför min kompetens", "jag är inte utbildad för sån här problematik". Fine, om man nu säger det, borde det då inte vara ens plikt och ligga i ens intresse för att hjälpa människor att skicka vidare den här personen till en annan som har den kompetensen som krävs?

Det jag ibland kan känna är att det är värdelöst att söka hjälp om det man erbjuds är en timme i veckan hos en person som inte kan möta en där man är nu, samt gå till en läkare som bara vill "sopa bort allt under mattan" genom att medicinera bort känslorna. Det är för mig helt ofattbart och jag har varit där och delvis är. Vid flera tillfällen har jag fått svar från Barn- och ungdomspsykatrin att de har semester och personal som är sjukskrivna. So what, är det mitt problem? Om jag mår dåligt så kan inte jag bara pausa det bara för att det råkar vara sommar. Då är vi i den sitautionen som jag tidigare nämde, borde inte dessa personer vilja hjälpa mig att hitta ett annat alternativ som fungerar? Tydligen inte, istället får man själv försöka hitta ett annat alternativ. Om man sen blir erbjuden som sagt var en timme i veckan men känner att man kommer behöva mera, vad gör man då? Jag valde att inte tacka ja till det erbjudandet för jag var rädd att det bara skulle skada mig ännu mer. Att berätta om en hel veckas känslor och tankar, samt att hinna få hjälp med att hantera dessa, hur fan ska man kunna hinna det på en timme i veckan? För mig är det helt omöjligt.
Vad det gäller mediciner så tycker jag att en läkare borde vilja lyssna på vad patienten har för funderingar och åsikter och inte bara göra det som han eller hon anser vara bäst. Jag kanske inte vill bli medicinerad så att problemet bara skjuts framåt? Det hjälper mig för stunden men inte i längden, för jag vill kunna leva ett vanligt liv utan en massa tabletter. Jag tycker att mediciner ska vara en hjälp på vägen och inte bara något som skjuter fram problemet, ungefär som att förneka det. Sist jag sa det till en läkare så blev jag mer eller mindre bedd att lämna rummet. Vad är det för människa som jobbar inom vården och med ungdomar som inte vill lyssna? Totalt sinnes tycker jag och jag blev både ledsen och arg och blir det fortfarande när jag tänker på det. 

Något annat som också diskuteras är hur polisen och rätten möter barn och ungdomar. När bristande kunskaper omvandlas till fördomar, hur ska då en männsika, oavsett ålder, som redan mår dåligt och är full av känslor såsom skam och skuld, kunna berätta om något traumatiskt för en person man inte känner förtroende för? Men det här med rättsväsendet, polisutredning och diverse tror jag att vi tar en annan gång.    

När det gäller ett långsiktikt jobb inom vården, både psykiskt och fysiskt, men framförallt psykiskt, så tycker jag att personkemin är en viktigt grundläggande faktor. Jag tror inte att man kan hjälpas av en person som man känner att det inte klickar med. Det kan vara väldigt svårt att hitta rätt person och man måste orka fortsätta leta men jag vet att man lätt tappar hoppet. Svar som "försök och tänk på något annat", "glöm och gå vidare", eller bara att "det är inte ditt fel" hjälper inte mig ett skit. Jag har försökt tänka på något annat i över 10 år's tid nu men det funkar inte längre så jag behöver hjälp med att hantera tankarna. Jag kan inte glömma, det kommer aldrig att gå, men jag behöver veta hur jag ska lära mig att leva med det. Och det räcker inte med att höra att det inte är mitt fel, för på något vis så intalar man sig själv det och anklagar sig själv och då krävs det att man får en bra förklaring på vem det egentligen är som är offer och förövare, alltså att man får se händelsen ur rätt perspektiv. De frågar om saker som är irrelevanta, som att de inte tror på en och försöker hitta en annan anledning till att man är där, en anledning som de tål att höra.

Istället för att ta tag i problemet så väljer man att blunda för det. Är det konstigt att de som utsatts för något väljer att hålla tyst?
Vad gör man med offren? Medicinerar bort deras känslor typ. Och vad erbjuds förövarna? Specialistbehandling med samtalsterapi flera gånger i veckan. Är det inte något som är fel här? Det som de utsatta erbjuds är något helt annat än de behöver. Ett exempel är att en läkare jag träffade började prata om behandlingshem. Vad skulle man behandla mot? Jag är inte narkoman eller alkolist, jag har varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är inget man behöver bo på ett behandlingshem för, utan man behöver en trygg och stabiliserad vardag och bra samtalsterapi.

Det är ju inte direkt konstigt att man inte har lust att gå tillbaka efter det bemötande man får. Om inte utbildade psykologer och kuratorer kan hantera det man har med sig, vem ska då göra det? De har trots allt valt den utbildningen, och då borde man vara förberedd på att man kan få höra vad som helst, samt ha ett intresse för att hjälpa människor...  


Inspirationen till detta inlägg kommer från dessa två artiklar;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13338077.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/article13337934.ab

Sitter och skriver på uppsatsen om lagstiftningen och hamnade på brottsbalken. I kapitlet om sexualbrott står det hur man bedömer om ett brott är grovt. Är offret under 15 år så tar man hänsyn till om våld brukats, offret är hotat eller barnets låga ålder.

Vilket jävla skämt. Jag var fyra år när jag utsattes för sexuella övergrepp för första gången, men ändå så klassade inte åklagaren brottet som grovt.

Jag försöker hålla mig till det som står i kriterierna och ta med det som behövs för ett godkänt betyg, men det är väldigt lätt att hamna på privata sidospår. Ska i källhänvisningen skriva ner mig själv tror jag.
Jag är tillbaka i min egen rättprocess och domstolsförandlingen spelas om och om igen upp i mitt minne. Och inte blir det bättre av att jag är i den här äckliga hålan som påminner mig om specifika situationer i mitt förflutna.
Jag ville lägga det bakom mig och gå vidare, sikta framåt, men det är omöjligt när jag är fast här.

Idag är en sämre dag.
Ovissheten tar kål på mig och jag har några viktiga beslut att fatta vad det gäller medicinering/behandling. Ändrar mig varje dag om vad jag känner, så det blir väldigt svårt att bestämma sig. Mitt "mål" är inskickat till rätten och nu väntar jag på ett brev på posten med ett datum. Dessutom väntar åtalsgenomgång och en massa mentala förberedelser. Jag väntar på ett annat beslut gällande min framtida skolgång och jag vet inte vad jag gör om svaret blir negativt.


Deppstudion nästa!

I'm feeling that it's time for some deeptalk...

Har varit väldigt dåligt bloggande den senaste veckan känner jag och det är helt enkelt för att jag har varit för trött. Inte så att lusten saknas, utan jag har bara inte orkat. Förra veckan ramlade jag mer eller mindre ihop i en hög på golvet av trötthet, trots detta kan jag knappt sova vissa nätter trots sömntabletter.

Vad det gäller skolan, jag har som sagt var utökat min praktik till 2 dgr/vecka vilket känns som den enda chansen till att få ner min frånvaro-procent (!). Jag har noll lust till att plugga, allt känns totalt meningslöst och jag vet inte varför jag gör det. Någon form utav sunt förnuft kanske? Vad som händer med skolan i övrigt återstår att se, men jag kan säga som så att jag trivs inte alls där jag är nu.

Sen så var jag ju som ni vet uppe hos mamma i helgen, och det var inte igår (snarare mer än 2 månader sedan). Blandade känslor, dock trodde jag att jag skulle få några härliga svackor men det vart inte så illa. Hade planerat att träffa flera stycken men blev ingenting av med någonting.

Annars så börjar saker och ting kanske rulla på lite framåt efter flera månader's väntan. Nästa vecka (tisdag) har jag möte med en åklagare tillsammans med Mr Lawyer (lugn nu, det är inte jag som är misstänkt). Sen får vi se om älskade soc lyckas trolla fram en kontaktperson åt mig, vill ha en utanför ungdom'spsykiatrin men den ska egentligen ha samma funktion, dock inte ha ordet "psykolog" skrivet i pannan.

Typ så är läget just nu, och jag måste återgå till matteboken.

Jaa ni, nu tänkte jag skvallra lite om vad det är för möten jag har varit på som jag inte har velat berätta om tidigare. Eller skvallra var kanske lite fel ord, men ja, ni fattar. Då det handlar om något som kommer att pågå under en längre tid ta och mycket energi så känner jag att jag lika gärna kan skriva om det här. Det är min blogg och detta är inget jag skäms över så jag förstår inte varför jag ska hålla det hemligt och istället hitta på en massa lögner när jag ska iväg.

Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin) har ett antal specialistmottagningar och en utav dem ligger i närheten utav Södersjukhuset/Rosenlunds sjukhus och där ska jag påbörja en behandling som går ut på att jag ska lära mig att leva med de minnen som plågar mig varje dag och som har gjort det så länge jag kan minnas.
Det känns lite som att jag ska återuppleva det som har varit, och det skrämmer mig något enormt. Tyvärr så tror jag att dagarna kommer att bli många under vissa perioder då jag byter sida av gatan när jag möter någon, och jag tror inte att hissen kommer att vara på min våning så speciellt ofta om jag får bestämma. (Jag är inte alls paranoid).

Behandligen är "utformad" efter en diagnos som man ofta får efter att man har varit med om något traumatiskt, PTSD (Post Traumatic Stress Disorder), och om jag har klykat saker och ting rätt så har det som skett givit mig den här diagnosen. 

Detta är väl egentligen ingenting som jag tycker ska bli speciellt kul men jag vet att det är nödvändigt för att jag så småningom ska kunna leva ett vanligt liv. Saker och ting kommer alltid att finnas kvar i minnet, men som sagt var, jag måste lära mig att leva med dem. Iallafall så bygger denna på grupp-terapi och jag kommer gå varje måndag eftermiddag i en obestämd tid framöver.

Så, nu vet ni det. Frågor? :)

Måste ta en paus från pluggandet som går ut på att plöja en roman på engelska. Blev skrivar-sugen och känner att karusellen i huvudet börjar gå lite för fort så jag måste försöka få stopp på snurrandet.

Dock vet jag inte vart jag ska börja. Känner nästan för att fota ett papper jag fick häromdagen och sedan publicera bilden, för då skulle nog de flesta fatta och jag slipper säga så mycket. Men det tänker jag inte göra, även fast jag skulle vilja.

Imorn ska jag på ett sånt där roligt och energi-givande möte igen. Kan kanske berätta lite mer om just det imorn kväll då jag har lite mer att komma med.

På tisdag har jag först ett möte på skolan och jag hoppas innerligt att mitt lilla påhitt accepteras. Också mer om det då. Sen har jag även ett möte med min läkare. Som sagt, jag äter ångestdämpande/anti-deprissiva och sen någon vecka även sömntabletter. Så e det. Min vardag i pillerform. Ha-ha.

Läste nyss ett citat som inte kunde ha dykt upp på ett mer passande tillfälle:
"Att hålla tyst är som att acceptera det som har varit" / Sofia Rapp Johansson

Jag lider just nu utav allvarlig tristess så jag kan ju ta och skriva inlägget som jag tänkte fixa inatt när jag inte hade något internet. Inte för att jag riktigt vet vad det skulle handla om, men var bara allmänt skrivar-sugen. Tror tankarna var om att leva efter principen "en dag i taget".

Det är vad jag har gjort hela sommaren och det är ett sätt att överleva. När allt känns för jävligt och man knappt orkar ta sig ur sängen på morgonen så får man tillochmed ta en halv dag i taget ibland. Jag tycker det är asjobbigt då jag är van vid att planera saker lång tid i förväg. Att inte kunna bestämma något från dag till dag när man inte vet om man pallar med att ta sig utanför dörren.

Jag hade äntligen börjat komma in i det vardagliga nu när det blev dags att börja om på ruta ett igen. En. dag. i. taget.
Men jag ska fan inte ge mig, jag tänker inte låta all skit ta död på mig. Det är för sent att backa ur nu.

Alltså jag blir tokig på den här jävla fitt-skiten.

Datan är iväg på lagning, förhoppningsvis kommer den nya till veckan. Telefonen vägrar vilja anslutas till datorn så bilderna kan inte läggas in. ><

Jag är trött på typ allt och vill glömma all skit, men tyvärr så funkar det inte riktigt så. Funderar på att ge upp och låta det bli som det blir. Hur mycket längre ner kan man komma? Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa, och frågan är om vi inte är där nu. Jag tror inte på en ljus framtid.

Second hand. Loppis. Antikt. Gammalt matchas med nytt.
Nej, för mig funkar det inte.

Visst, second hand må vara miljövänligt, men jag fattar inte riktigt poängen med att gå och shoppa andra människor's urtvättade kläder?!

Vad är vitsen med att springa runt på Loppis och buda på någon gammal sönderfallande möbel från 1800-talet? Snacka om att kasta pengarna i sjön, gammalt skit har man väl själv?

Och allt tjafs om att det ska vara antikt? Är det bara jag som spyr när Antikrundan eller Antikdeckarna eller vad fan det nu heter går på TV? Då är fan reklam bättre!

Och inredning's-tjafset om att man ska matcha gammalt med nytt? Jag tycker det är ASFULT!

OBS! Detta nedan är mina åsikter, kommentera gärna med era egna ;>

Nu när skolavslutningen närmar sig så har det iallafall på våran skola (Men utifrån vad jag har klykat så är det likadant över hela landet) diskuterats fram och tillbaka angående om skolavslutingen ska vara i kyrkan eller inte. Eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle så har vi en hel del olika religioner på skolorna och då tycker jag att det är helt rätt att vi inte ska vara i den kristna kyrkan bara för att flest elever råkar tillhöra den tron. Skulle alla de kristna gilla om vi hellre hade avslutningen i t.ex. ett muslimskt tempel? Nej, det tror jag inte och varför ska då alla som inte är kristna behöva gå i kyrkan? Avslutningen vill man inte missa men man kanske tvingas till det bara för att man tillhör en annan religion som förbjuder en att gå in i en kristen kyrka. Oftast så har ju inte barnen själva valt religion utan man föds in i den tron som sina föräldrar har och då är det ännu sämre om man förbjuds p.g.a sina föräldrar's tro.

Jag köper verkligen inte argumentet med att vi ska vara i kyrkan bara därför att flest elever tillhör den religionen. Inte heller det med att vi inte har någon annanstans att vara, för det tycker jag bara är en undanflykt för att ledningen eller vad det nu är inte orkar lägga ner energi på att leta andra alternativ. Självklart finns det många och jag tycker inte att skolavslutningen ska vara anknyten till religion för då är det som att skolan vill bestämma vilken religion vi ska tillhöra.

Jag själv skulle inte kalla mig för kristen. Visst, jag är döpt som spädbarn, men är det något som jag själv har valt? Inte direkt.
Har jag valt att konfirmera mig? Nej. Varför? Jo, därför att jag dels tycker att religion är patetiskt och jag tror inte på gud och allt det där, för om gud fanns skulle inte världen se ut såsom den gör idag. Att någonting skulle bli bättre bara för att man går till en viss byggnad regelbundet och säger några meningar som någon har valt ut tror/tycker jag bara är bullshit.

Så, vad tycker ni?
Ska skolavslutningen ha en religiös anknytning, och vad är eran åsikt om religion över huvud taget?

Just nu kikar på det senaste avsnittet utav Svenska Hollywood-fruar och kom att tänka på det där att alla dem har ju någon sån där "personal stuff" som de har till överdrift. Jag menar, Maria Montazami med tofsar/läppsift, Piävi Hacker med hattar, Lena Jolton med leopradmönster.
Egentligen så borde ju alla ha någon sak man är sådär helt i-land'sberoende utav. Det vore rätt kul, och jag funderar just nu över om jag har något sånt. Eller har man kanske inte hunnit skaffa sig ett sådan beroende ännu?
Hmm:
Nagellack? Jag har ju ca. 30 olika nyanser än så länge.
Hårnålar? Jag har dem överallt, tömmer jag mitt skåp i skolan så lovar jag att jag hittar en del, och väskan är full utav dem.
Nagelfilar? Jag åker aldrig hemifrån utan en i väskan.
Läppglans? Finns i alla mina jackor & väskor.
Skor? De räknas inte!

Vad tror ni? Vad är erat "Personal need"?

Nu har jag precis skickat iväg ett uppmuntrande mail och är påväg att hämta min katt för film-mys.

Imorn hoppas jag på att få lite skoljobb gjort, kanske träning och några mail-svar samt försöka få igång design-ombytet här. I övrigt ska jag försöka vara lite spontan så blir det inte som planerat så får det faktiskt bli så!

Jag hoppas att ni har haft en fin dag, och att ni inte har brytt er om utifall någon har försökt trycka ner er utan fortsatt kämpa och trott på er själva. Om inte, kan ni inte lova mig att göra det imorn?!


Meet me on the top of the world

Nu hade jag tänkt att skriva något smart för att jag känner för att göra det, så vi får se vart det hela slutar.

Egentligen vet jag inte vart jag ska börja, känns som att jag har hur mycket som helst att skriva men ändå så kommer jag inte på vilka tangenter jag ska trycka på. Just nu går allting verkligen uppochner, men jag antar att det ska vara så. Det ska bli jäkligt skönt med lov snart, då ska jag försöka busa en massa ;b

Imorn ska vi göra ett nytt träningsförsök och jag är verkligen sjukt taggad! Jag tror att det kommer bli bra nu för vi är 3 st som ska köra så då kan vi peppa varann, tror jag ska lura dem på en boxercise-kväll något tag för jag blev sjukt taggad på att göra det för ett tag sedan.

Den där saknaden jag hade för ett tag sedan finns kvar. Saknaden att inte ha något att längta till. Känslan av hur värdelöst det känns att fortsätta kämpa när jag inte vet vad jag kämpar för. Jag behöver bara en liten vink av att jag är på rätt väg eller ett tecken på att det finns något att kämpa för.


Det får räcka, jag tror jag fick fram det jag ville ha ur mig...

Enligt något horoskop jag läste häromdagen så skulle detta vara min turdag idag. Änsålänge har jag inte märkt av den, men som tur är så är dagen inte över. Så vi hoppas på lite tur nu till kvällen ;>

Jag läser horoskop dagligen och de brukar alltid stämma in på mig, helt på pricken. Jag tycker astrologi är väldigt intressant och tror delvis på det.

Folk som kan något om det där med astrologioch horoskop brukar aldrig tro att jag är våg. De brukar mer gissa på skorpion. Hmm..:)

Tror ni på astrologi och läser ni horoskop?

Fyfan vad jag längtar tills denna termin är slut.

Är trött på allt, det känns inte som att man kommer någonvart, alla pratar om att vårterminen går så fort, men vi har liksom gått 1,5 månad och det känns som att vi har gått 4 månader. Typ, ni klykar?!

Dessutom är jag så inihelvete trött och irriterad på vintern, eller mest snön. Jag hatar verkligen snö. Jag vill ha min asfalt (Den har ni aldrig hört förut?)!

Jag vill ha något att längta till. Något att se fram emot. Något att kämpa för.
Men just nu känns det som att jag har varken eller. Alla dagar rullar bara på i samma gamla tråkiga mönster, jag behöver en nystart på någonting känns det som. Ett nytt kapitel.
Och ett avslut på det gamla.

Fy fan vilken obehaglig film alltså!

Men det blev ju lite bättre av att även snyggingen Martin Wallström var med! Det knepiga är bara hur det jämt kommer sig att han spelar badguy i alla filmer?! Aja, snygg som fan är han!

Låt mig säga såhär: Jag är nykär!
I vem? I Ola Svensson såklart! Han var ju grymt sexig tonight! ;D

Synd att man inte kan rösta på programledarna måste jag säga. Måns är ju bara för underbar, snygg, sexig, charmig. Ja, ni vet, allt det där + en massa mer!

Annars måste jag säga att jag gillade låten "You´re making me hot, hot, hot" jättemycket!

Fantastiska Röda Korset's Ungdomsförbund håller på med en kampanj där de försöker samla in 3 miljoner kronor på 30 dagar till barn och unga som drabbats av jordbävningen i Haiti genom att få oss unga att sms:a och skänka 20 kr. Sms:a TEENHELP till 72 900 för att skänka 20 kr till Haiti.

Det krävs endast 150 000 sms för att lyckas, tänk om vi klarar det redan idag!


Jag är med som en utav de 10 000 första, och jag hoppas att du tar ditt förnuft till fånga och hjälper till!

Asså vad är detta?

På baksidan utav Aftonbladet finns "Vi 5" där 5 personer svarar på en och samma aktuella fråga. Gårdagen's fråga var: Tänker du skänka pengar till de drabbade i Haiti?

 

När jag ser sånna här svar blir jag riktigt förbannad.
Kom igen, man kan skicka ett sms och skänka 10:-
Där handlar det inte om att "inte ha råd" utan om något helt annat. Jag tycker att man borde skämmas om man svarar på frågan som dessa 2 ovanstående.
Jag menar, jag är student och jag har "råd" att skänka lite pengar till de drabbade. Vi märker ingen skillnad, men de gör det.

Är det någon som håller med mig?
Visa det då genom att göra som jag och skänka en summa till någon hjälp-organisation!

Ni kan stödja Rädda barnens arbete i Haiti genom att smsa "10katastrof" för att skänka 10 kr eller "katastrof" för att skänka 50 kr - till 72950.




Hoppas ni kära läsare har lite vett i huvudet och gör något <3

Jag har en ny favoritblogg. Kan ni gissa vilken? Det borde ni kunna ;)

PH-PW's blogg   På svenska: Paradise Hotel-Andreas (L)



Nu vet ni det. När vi ändå är inne på ämnet "Paradise Hotel" så kan jag villigt erkänna att den nya killen Pontus är fin. Och snygg. Och het. Och allt det där (:
Vad tycker ni om honom?

PUSSAR!

Gud, jag vet inte i vilken ända jag ska börja.
Jag måste nog börja med att skriva om Erik Grönwall. Jag blir gråtfärdig varje gång jag hör Higher. Min kärlek till han blir bara mer verklig i och med att jag har träffat och intervjuat han, samt sett han i Globen. Gud, det går inte att förklara, det är bara att acceptera faktum.

Jag återkommer snart och berättar om helgen.

PUSSAR!

Med risk för att denna lista kommer utökas då och då ;>




Ola Rapace: Wallander 1-13, Tusenbröder


Mikael Persbrandt: Beck, Oskyldigt dömd


James Lafferty: One Tree Hill, Boys on the run


Alexander Skarsgård: Hundtricket, True Blood



Francisco Sobrado: Oskyldigt dömd, Den osynlige


Anson Mount: Crossroads, I hennes skor


Brad Pitt: Mr & Mrs Smith, Babel


Tom Cruise: Coctail, Top Gun


Chad Michael Murray: One Tree Hill, House of Vax


Leonard Terfeldt: Oskyldigt dömd, Jalla! Jalla!


Linus Wahlgren: Hundtricket, Göta kanal 2


Peter Franzén: Rånarna, Hotet


Anastasious Soulis: Vapenbröder, Prinsessa


Stefan Gödicke: Andra Avenyn, Ett litet rött paket


Filip Benko: Andra Avenyn, Sandor / Ida


Filip Berg: Hip Hip Hora, Ondskan


Jonas Bane: Andra Avenyn, Havreflarn


Måns Zelmerlöw: Artist


Danny Saucedo: Artist


Mattias Andreasson: Artist


Sverrir Gudnason: Fröken Sverige, Wallander 14-25


Henrik Norlén: Operation näktergal, De fredlösa


Messiah Hallberg: Komiker


Ed Westwick: Gossip Girl, 100 feet


Chase Crawford: Gossip Girl, The Covenent


Penn Badgley: Gossip Girl, John Tucker must die


Viktor Åkerblom: Skådis, programledare


Martin Wallström: Johan Falk 1 & 2, Oskyldigt dömd säs 2


Reuben Sallmander: Johan Falk 1, En ängels tålamod


Matte Carlsson: TV-snickare


Lars Bethke: Se upp för dårarna, Andra Avenyn


Tom Ljungman: Patrik 1,5, Skytten



Micheal Weatherly: Navy CIS, The Last Days of Disco


Ola Svensson: Artist


Erik Grönwall: Artist


Joel Kinnaman: Snabba cash, Johan Falk 1-?


Pontus Gårdinge: Programledare


Magnus Weideskog: Artist


Oskar Linnros: Artist (Tidigare Snook & Maskinen)

PUSSAR!

Hmm, Idol ganska nyss då. Tänkte dela med mig lite av mina åsikter om alla deltagare :)

Erik: Bäst och snyggast, kom igen, man kan inte alltid ligga på topp?
Reza: Duktig på att sjunga och allt sånt, men jag ser inte henne som en Idol.
Erika: Keep up the good work girl!
Calle: Totaldissas.
Nicklas: Dumpa mössan & frisyren, annars är du grym på att sjunga och ganska söt (:
Tove: 16 år och sådär duktig? OMG säger jag bara.
Jon: Visst, han kan sjunga, men jag ser mig inte han på stora scenen med en poplåt.
Eddie: Har gillat han från första början, och tippad top5 av Laila.
Karolina: Gillade inte henne i början, men det börjar ändras nu.
Rabih: Visst, kollar man fejset på han är han ganska söt, men lyssnar man på han när han pratar så stör jag mig på hans röst, men han kan sjunga.
Mariette: Shit, awesome!
Camilla: Gillar henne, men sluta gör om alla låtar!

Vem tror ni åker ikväll?

....................................................................

Kan börja med att dissa Kavli-reklamerna. Visst, den första var väl kanske lite gullig, men när tanterna kom blev det bara barnsligt, och den nya finns det inte ord för. Kom igen, 3 rockers?

Tänker Richard Sjöberg göra hockyfrillan poppis igen eller?

...................................................................

Nu blir det en stunds pluggande och sen film.
PUSSAR!

Hur kan man låta bli att dregla? (L)

De kan inte bara sjunga och spela, utan de bryr sig om hur de ser ut oxå :* 








PUSSAR!