Ett litet barn, skrämd och hotad till tystnad. Fast i en vuxen mans våld.
Ingen ser, ingen hör. Flickan fortsätter att låtsas som att allt är bra, ler ett fejkat leende där det passar och gömmer sig bakom en fasad.
Det ingen vet är hur insidan ser ut. Djupa ärr som aldrig läker och minnesbilder som aldrig bleknar. Hoppet om framtiden är svagt, ibland obefintligt, och hon ser inget ljus i slutet av tunneln. En svag liten låga brinner fortfarande i hennes själ, men vetskapen finns om att den närsomhelst hotas att slockna.

Livet går ut på att bevara hemligheten. Dagarna brukar funka, drivkraften som tar en upp ur sängen på morgonen är för att ingen ska börja undra. Men sen kommer kvällen och det är då det börjar. Mörkret kommer och då vaknar hjärnspökena. Alla tankar, all rädsla och förtvivlan, paranoian om att han finns i rummet.



Flickan jag just berättade om är jag.
Mitt helvete började redan vid 4 år's ålder och än är jag inte klar med det. Det kommer aldrig glömmas bort men jag vet att dagen kommer när jag kan lägga det bakom mig och inte låta det påverka mig under dygnet's alla timmar som det gör just nu. Jag är fast på platserna där minnensbilderna grundar sig. Hur fan ska jag kunna läka då? Jag vill bara bort härifrån. Snart orkar jag inte längre med att vistas här och jag känner att bristningsgränsen är nära. Jag vet inte vad som driver mig, antar att det är prestationsångesten över skolan som gör att jag kliver upp på morgonen, men för varje dag som går så blir det tyngre att ta sig ur sängen. Saknaden av mina vänner och hästarna hemma i Stockholm gör ont. Jag orkar knappt inte tänka på det för jag grinar direkt då och jag står inte ut med ännu mer psykisk smärta. Jag bara undrar när det tar slut, jag vill fortfarande börja om på nytt och kunna sikta framåt, men det kommer aldrig i helvete gå här. Så ta mig hem.