Satt och läste på Aftonbladet's hemsida i måndag's och jag känner lite att jag inte riktigt kan va tyst om detta utan måste uttala mig. Så detta är helt mina egna åsikter, tankar och upplevelser. Kommentera gärna med erat.

En debattartikel inleds med att barn inte hjälps utav mediciner och okunniga vuxna och det är verkligen sant. Mediciner kan dämpa, men det tar inte bort problemet, såvida man inte tar väldigt stora doser, men hur som helst så är det ingen långvarig lösning. Världen av mediciner är enormt stor, det är inte alltid så enkelt att hitta ett preparat som hjälper mot syndromen och samtidigt inte ger för ohanterbara biverkningar, och självklart ska man inte behöva ha för stora doser så att kroppen rent fysiskt tar skada. Jag är en sån som är väldigt svår att medicinera då min kropp verkar tåla rätt höga doser innan jag får någon effekt. Ibland känner jag att det hjälper men då sitter det endast i i några dagar och sen försvinner effekten. Jag är också känslig mot biverkningar och därför blir det ännu svårare. Jag tycker inte att man ska behöva ta bort bi-effekterna utav en medicin med en annan, såvida inte ursprungsmedicinen verkligen funkar jättebra och verkligen ger den effekten man eftersträvar, då skulle det kanske funka under en period.

Vad det gäller okunniga vuxna så handlar det mycket om hur detta landet är uppbyggt tror jag. Vad man väljer att lägga resurserna på, hur mycket specialistutbildade folk man vill ha och om man tycker att det är värt det. Men jag känner också lite att det är upp till var och en individ som jobbar inom vården, och nu då främst psykologi. Vill man jobba med barn och ungdomar och då säga till dem att "jag kan inte hjälpa dig", och "det här ligger utanför min kompetens", "jag är inte utbildad för sån här problematik". Fine, om man nu säger det, borde det då inte vara ens plikt och ligga i ens intresse för att hjälpa människor att skicka vidare den här personen till en annan som har den kompetensen som krävs?

Det jag ibland kan känna är att det är värdelöst att söka hjälp om det man erbjuds är en timme i veckan hos en person som inte kan möta en där man är nu, samt gå till en läkare som bara vill "sopa bort allt under mattan" genom att medicinera bort känslorna. Det är för mig helt ofattbart och jag har varit där och delvis är. Vid flera tillfällen har jag fått svar från Barn- och ungdomspsykatrin att de har semester och personal som är sjukskrivna. So what, är det mitt problem? Om jag mår dåligt så kan inte jag bara pausa det bara för att det råkar vara sommar. Då är vi i den sitautionen som jag tidigare nämde, borde inte dessa personer vilja hjälpa mig att hitta ett annat alternativ som fungerar? Tydligen inte, istället får man själv försöka hitta ett annat alternativ. Om man sen blir erbjuden som sagt var en timme i veckan men känner att man kommer behöva mera, vad gör man då? Jag valde att inte tacka ja till det erbjudandet för jag var rädd att det bara skulle skada mig ännu mer. Att berätta om en hel veckas känslor och tankar, samt att hinna få hjälp med att hantera dessa, hur fan ska man kunna hinna det på en timme i veckan? För mig är det helt omöjligt.
Vad det gäller mediciner så tycker jag att en läkare borde vilja lyssna på vad patienten har för funderingar och åsikter och inte bara göra det som han eller hon anser vara bäst. Jag kanske inte vill bli medicinerad så att problemet bara skjuts framåt? Det hjälper mig för stunden men inte i längden, för jag vill kunna leva ett vanligt liv utan en massa tabletter. Jag tycker att mediciner ska vara en hjälp på vägen och inte bara något som skjuter fram problemet, ungefär som att förneka det. Sist jag sa det till en läkare så blev jag mer eller mindre bedd att lämna rummet. Vad är det för människa som jobbar inom vården och med ungdomar som inte vill lyssna? Totalt sinnes tycker jag och jag blev både ledsen och arg och blir det fortfarande när jag tänker på det. 

Något annat som också diskuteras är hur polisen och rätten möter barn och ungdomar. När bristande kunskaper omvandlas till fördomar, hur ska då en männsika, oavsett ålder, som redan mår dåligt och är full av känslor såsom skam och skuld, kunna berätta om något traumatiskt för en person man inte känner förtroende för? Men det här med rättsväsendet, polisutredning och diverse tror jag att vi tar en annan gång.    

När det gäller ett långsiktikt jobb inom vården, både psykiskt och fysiskt, men framförallt psykiskt, så tycker jag att personkemin är en viktigt grundläggande faktor. Jag tror inte att man kan hjälpas av en person som man känner att det inte klickar med. Det kan vara väldigt svårt att hitta rätt person och man måste orka fortsätta leta men jag vet att man lätt tappar hoppet. Svar som "försök och tänk på något annat", "glöm och gå vidare", eller bara att "det är inte ditt fel" hjälper inte mig ett skit. Jag har försökt tänka på något annat i över 10 år's tid nu men det funkar inte längre så jag behöver hjälp med att hantera tankarna. Jag kan inte glömma, det kommer aldrig att gå, men jag behöver veta hur jag ska lära mig att leva med det. Och det räcker inte med att höra att det inte är mitt fel, för på något vis så intalar man sig själv det och anklagar sig själv och då krävs det att man får en bra förklaring på vem det egentligen är som är offer och förövare, alltså att man får se händelsen ur rätt perspektiv. De frågar om saker som är irrelevanta, som att de inte tror på en och försöker hitta en annan anledning till att man är där, en anledning som de tål att höra.

Istället för att ta tag i problemet så väljer man att blunda för det. Är det konstigt att de som utsatts för något väljer att hålla tyst?
Vad gör man med offren? Medicinerar bort deras känslor typ. Och vad erbjuds förövarna? Specialistbehandling med samtalsterapi flera gånger i veckan. Är det inte något som är fel här? Det som de utsatta erbjuds är något helt annat än de behöver. Ett exempel är att en läkare jag träffade började prata om behandlingshem. Vad skulle man behandla mot? Jag är inte narkoman eller alkolist, jag har varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är inget man behöver bo på ett behandlingshem för, utan man behöver en trygg och stabiliserad vardag och bra samtalsterapi.

Det är ju inte direkt konstigt att man inte har lust att gå tillbaka efter det bemötande man får. Om inte utbildade psykologer och kuratorer kan hantera det man har med sig, vem ska då göra det? De har trots allt valt den utbildningen, och då borde man vara förberedd på att man kan få höra vad som helst, samt ha ett intresse för att hjälpa människor...  


Inspirationen till detta inlägg kommer från dessa två artiklar;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13338077.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/article13337934.ab