Det känns som att det är väldigt mycket neråt nuförtiden och väldigt lite uppåt. Tar mörkret i tunneln slut någon gång eller ska jag fortsätta famla runt här?

Vardagen blir allt jobbigare att hantera och jag vill klara mig själv, ta mig upp på egna ben och blicka framåt. Veta att det förflutna är genomjobbat och ligger på en plats i minnet där det kan få vara ostört.