Vad vet vi egentligen om varandra? Hur väl tror vi att vi känner folk i våran närhet? Vad händer när man får veta en historia som har varit dold i så många år?

Hur reagerar man när hela ens värld vänds uppochner och det totala kaoset blir uppenbart? Hur mår man när man känner sig helt utlämnad till världen och när alla ens tidigare gömställen inte längre finns som en trygghet i det otrygga? Hur tar man mod till sig och hur hittar man styrkan för att våga stå upp för sig själv och sitt eget liv? 

För väldigt många år sedan så tog jag ett utav de absolut tyngsta besluten i mitt liv. Jag satte upp en "deadline" för när jag skulle ha berättat sanningen. Sanningen som jag sålänge har döljt, sanningen som har fråntagit min barndom och sanningen som har förstört mitt liv för gott, som jag nu måste lära mig att leva med.
Iallafall, jag lovade mig själv att jag skulle lyfta upp det hemska i ljuset innan jag började gymnasiet, för att det på så sätt skulle få bli en nystart.

Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa vilka reaktioner och konsekvenser mitt avslöjande skulle leda till. Jag fruktade för det värsta, att inte bli trodd. Att mina onda tankar om mig själv skulle bekräftas utav andra utifrån, att det är mitt fel, att det är jag som ska känna skam och skuld, att jag är den som är äcklig.

Jag visste heller aldrig när denna dagen skulle komma, dagen då allt skulle förändras. Men helt plösligt så känns det bara som nu eller aldrig. Jag minns den stunden som igår, det var i mitten på april 2010 och jag satt på musiklektionen. Vi övade inför skolavslutningen och jag hade en hemsk huvudvärk som gav mig ljusblixtar i synfältet, och låten som spelades var Here comes the sun. Jag lyckades ta mig till skolsköterskan som jag under tidigare år har haft mycket kontakt med p.g.a. olika anledningar och mer eller mindre stammade fram orden. Första gången jag sa att jag behövde hjälp, någon utomstående att prata med. Jag sa aldrig vad det handlade om, utan gick ganska direkt efter det hem, gråtandes och rädd. Rädd för vad som skulle hända nu när karusellen var igång. Hon skulle iallafall göra vad hon kunde för att jag skulle få en tid så fort som möjligt och hon kontaktade även min mamma för att jag ville att hon skulle veta att jag mådde dåligt och hade sökt samtalskontakt.

En jobbigt tid började hemma då jag hela tiden var tvungen att hitta på anledningar till varför saker var som de var, visst, det jag sa var sant men det var inte alls i den omfattningen som det egentligen handlar om. Jag var hemma i några dagar från skolan, och jag stod endast ut 1-2 dagar innan jag började att skada migsjälv. Jag hade tappat kontrollen över allt och det var det enda jag kunde kontrollera, och den fysiska smärtan lättar för stunden på den psykiska. Någon dag senare fick jag veta när jag hade tid, och det tog några veckor. Extremt tunga veckor då jag hela tiden fick ljuga om vad som låg till grund för allting.

Sen kom den dagen som jag hade fruktat inför så länge. Jag hade en tid hos en kurator på socialtjänsten vid 9-tiden på morgonen och jag åkte iväg med mamma på tidigt på morgonen. Pluggade i headsetet med deppmusik på högsta volym och bara gick. Gick dit benen ville. När jag började röra mig dit jag skulle kände jag hur pulsen steg. Jag hade svårt att hitta och innan jag tog steget innanför dörren så var jag svimfärdig. Hade bara en känsla utav att jag ville fly men jag tog mig själv i kragen och gick in. Satte mig i väntrummet och stirrade på sekundvisaren på klockan. Där kom hon, hon som jag för första gången skulle uttala de svåra orden för.

När jag gick in till henne så övervägde jag snabbt med mig själv om jag skulle berätta det jag kom dit för eller börja svamla om en massa annat. Ungefär lika fort som jag kom in kom jag ut. Jag sa det jag skulle och fick sedan gå kändes det som. Jag hade just sagt det rent ut för första gången och dirket efter fick jag åka hem och gå till skolan.

Så vad hände sen då? Det tog en vecka innan kontakten jag träffade hade möte med mina föräldrar och det var på så sätt de fick veta. Jag glömmer aldrig känslan när jag gick och mötte dem efteråt. Jag var så jävla rädd bara, rädd för att de skulle vara arga. Efter det började kaoset. Det kaos jag har levt i ända sen den dagen.

Vad var det nu som avslöjades? Vad är det som har försört hela mitt liv och som tagit min barndom ifrån mig?
Nu till sanningen, vad handlar allt detta om? Det finns inget lätt sätt att säga detta så därför tänker jag gå rakt på sak. Jag har varit utsatt för grova sexuella övergrepp från det att jag var 4-5 år gammal. I min polisanmälan står det att det pågick mellan åren -98 till -05, så alltså slutade det när jag var 11 år gammal. Som ni säkert förstår så var de det som kom fram i våras och något som har dolts i så många år.

Vill ni säga något så skriv i kommentarsfältet eller skicka iväg ett mail till annzophie.bloggkontakt@gmail.com.