Det känns som att det är väldigt mycket neråt nuförtiden och väldigt lite uppåt. Tar mörkret i tunneln slut någon gång eller ska jag fortsätta famla runt här?

Vardagen blir allt jobbigare att hantera och jag vill klara mig själv, ta mig upp på egna ben och blicka framåt. Veta att det förflutna är genomjobbat och ligger på en plats i minnet där det kan få vara ostört.

Inget bloggande i helgen som ni säkert har märkt. Lördagen blev sen med en massa kaos på kvällen, och igår somnade jag totalt när jag skulle ta en powernap... Missade Wallander-filmen och dregelpartyt :'(

Idag är det massa möten som gäller, ska in till stan snart och möta pappa. Har lite grejer på banken att fixa först.

Vad vet vi egentligen om varandra? Hur väl tror vi att vi känner folk i våran närhet? Vad händer när man får veta en historia som har varit dold i så många år?

Hur reagerar man när hela ens värld vänds uppochner och det totala kaoset blir uppenbart? Hur mår man när man känner sig helt utlämnad till världen och när alla ens tidigare gömställen inte längre finns som en trygghet i det otrygga? Hur tar man mod till sig och hur hittar man styrkan för att våga stå upp för sig själv och sitt eget liv? 

För väldigt många år sedan så tog jag ett utav de absolut tyngsta besluten i mitt liv. Jag satte upp en "deadline" för när jag skulle ha berättat sanningen. Sanningen som jag sålänge har döljt, sanningen som har fråntagit min barndom och sanningen som har förstört mitt liv för gott, som jag nu måste lära mig att leva med.
Iallafall, jag lovade mig själv att jag skulle lyfta upp det hemska i ljuset innan jag började gymnasiet, för att det på så sätt skulle få bli en nystart.

Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa vilka reaktioner och konsekvenser mitt avslöjande skulle leda till. Jag fruktade för det värsta, att inte bli trodd. Att mina onda tankar om mig själv skulle bekräftas utav andra utifrån, att det är mitt fel, att det är jag som ska känna skam och skuld, att jag är den som är äcklig.

Jag visste heller aldrig när denna dagen skulle komma, dagen då allt skulle förändras. Men helt plösligt så känns det bara som nu eller aldrig. Jag minns den stunden som igår, det var i mitten på april 2010 och jag satt på musiklektionen. Vi övade inför skolavslutningen och jag hade en hemsk huvudvärk som gav mig ljusblixtar i synfältet, och låten som spelades var Here comes the sun. Jag lyckades ta mig till skolsköterskan som jag under tidigare år har haft mycket kontakt med p.g.a. olika anledningar och mer eller mindre stammade fram orden. Första gången jag sa att jag behövde hjälp, någon utomstående att prata med. Jag sa aldrig vad det handlade om, utan gick ganska direkt efter det hem, gråtandes och rädd. Rädd för vad som skulle hända nu när karusellen var igång. Hon skulle iallafall göra vad hon kunde för att jag skulle få en tid så fort som möjligt och hon kontaktade även min mamma för att jag ville att hon skulle veta att jag mådde dåligt och hade sökt samtalskontakt.

En jobbigt tid började hemma då jag hela tiden var tvungen att hitta på anledningar till varför saker var som de var, visst, det jag sa var sant men det var inte alls i den omfattningen som det egentligen handlar om. Jag var hemma i några dagar från skolan, och jag stod endast ut 1-2 dagar innan jag började att skada migsjälv. Jag hade tappat kontrollen över allt och det var det enda jag kunde kontrollera, och den fysiska smärtan lättar för stunden på den psykiska. Någon dag senare fick jag veta när jag hade tid, och det tog några veckor. Extremt tunga veckor då jag hela tiden fick ljuga om vad som låg till grund för allting.

Sen kom den dagen som jag hade fruktat inför så länge. Jag hade en tid hos en kurator på socialtjänsten vid 9-tiden på morgonen och jag åkte iväg med mamma på tidigt på morgonen. Pluggade i headsetet med deppmusik på högsta volym och bara gick. Gick dit benen ville. När jag började röra mig dit jag skulle kände jag hur pulsen steg. Jag hade svårt att hitta och innan jag tog steget innanför dörren så var jag svimfärdig. Hade bara en känsla utav att jag ville fly men jag tog mig själv i kragen och gick in. Satte mig i väntrummet och stirrade på sekundvisaren på klockan. Där kom hon, hon som jag för första gången skulle uttala de svåra orden för.

När jag gick in till henne så övervägde jag snabbt med mig själv om jag skulle berätta det jag kom dit för eller börja svamla om en massa annat. Ungefär lika fort som jag kom in kom jag ut. Jag sa det jag skulle och fick sedan gå kändes det som. Jag hade just sagt det rent ut för första gången och dirket efter fick jag åka hem och gå till skolan.

Så vad hände sen då? Det tog en vecka innan kontakten jag träffade hade möte med mina föräldrar och det var på så sätt de fick veta. Jag glömmer aldrig känslan när jag gick och mötte dem efteråt. Jag var så jävla rädd bara, rädd för att de skulle vara arga. Efter det började kaoset. Det kaos jag har levt i ända sen den dagen.

Vad var det nu som avslöjades? Vad är det som har försört hela mitt liv och som tagit min barndom ifrån mig?
Nu till sanningen, vad handlar allt detta om? Det finns inget lätt sätt att säga detta så därför tänker jag gå rakt på sak. Jag har varit utsatt för grova sexuella övergrepp från det att jag var 4-5 år gammal. I min polisanmälan står det att det pågick mellan åren -98 till -05, så alltså slutade det när jag var 11 år gammal. Som ni säkert förstår så var de det som kom fram i våras och något som har dolts i så många år.

Vill ni säga något så skriv i kommentarsfältet eller skicka iväg ett mail till annzophie.bloggkontakt@gmail.com.

It's a little bit funny this feeling inside
I'm not one of those who can easily hide
I don't have much money but boy if I did
I'd buy a big house where we both could live

So excuse me forgetting but these things I do
You see I've forgotten if they're green or they're blue
Anyway the thing is what I really mean
Yours are the sweetest eyes I've ever seen

And you can tell everybody this is your song
It may be quite simple but now that it's done
I hope you don't mind
I hope you don't mind that I put down in words
How wonderful life is while you're in the world

If I was a sculptor, but then again, no
Or a girl who makes potions in a travelling show
I know it's not much but it's the best I can do
My gift is my song and this one's for you

ohhh...

And you can tell everybody this is your song
It may be quite simple but now that it's done
I hope you don't mind
I hope you don't mind that I put down in words
How wonderful life is while you're in the world

Nyhet: Har fått pröva rida Manne (2/2 vinster!)

Stämningshöjande: Ny design på G

Ångestframkallande: Skolan sätter igång ordentligt

Sötaste: Eskimo

Vilja: Blåsa rent skallen på TG

Jag trodde att det skulle börja lugna ner sig, gå mot lite ljusare tider och att hoppet's låga så småningom skulle börja lysa allt starkare. Men jag ska sluta hoppas, det blir ändå aldrig som jag tror. Istället börjar vi om på en ny runda med medicin- och behandlingsproblem nu.

Jag vet inte hur jag i dagsläget skulle säga att jag mår. Delar funkar jättebra, men det är så himla svårt att ty sig till dem när de andra har betydligt större kraft och tar så mycket energi. Jag jobbar med att kunna kontrollera mitt eget liv varje dag, men när nätterna kommer så är det som att jag tappar allt. Vaknar upp och tror att jag är det där lilla barnet igen. Att ta sig till skolan och sitta fokuserad på morgonlektionerna är nästintill omöjligt.

Leta headset som en iiot på morgonen, har nu på kvällen fått reda på att det ligger på bup.
Gå ut genom dörren, det regnar, bara att vända in igen och hämta paraply.
Schemalagda lektioner från 8-12.30
Snabbtur till Medis för att göra en uppgift där och JAG HATAR PENSIONÄRER!
Skolan igen för extralektion i geografi
Hem, packa väskan och åka igen
Träning
Hem, fixa inför imorn
Iväg igen och kopiera upp historieboken
SOVA!

Kul dag?