Psykisk smärta som nästan äter upp mig.

Den senaste tiden har varit fullkomligt skit. Jag vet inte vad jag ska göra, eller vad jag behöver. Ovissheten över vad som kommer hända skrämmer mig som fan. Det jag vet är vad som inte funkar, och det är att jag är där jag är just nu. Stället ger mig panik och jag vaknar med ångest.

Glad påsk, vilket jävla skämt. Här finns ingen glädje. Jag behöver komma hem. Jag behöver mitt liv, ett kontrollerat liv. Ett liv som jag själv styr över. Jag vill kunna leva som en normal tonåring, kunna känna glädje och ha ork till att göra saker. Men nu är det varken eller, det enda som jag just nu käner är hopplöshet.

Fan det är lov och man borde vara ute och ha kul med vännerna, men jag sitter fast i en håla och är asdeppig och förtvivlad.