Nu tänkte jag ta och skriva detdär inlägget jag haft i tankarna under flera dagar, bara det att jag vet inte riktigt hur/vart jag ska börja...

Jag är äntligen hemma, på riktigt, min favorit-år'stid närmar sig och de senaste dagarna har det varit jättefint väder. Ny skola med nya möjligheter och utmaningar, så allt borde väl kännas bra? Synd bara att det inte gör det.
Det mesta känns skit och just nu är jag nere i en utav de djupa svackorna där allt känns riktigt hopplöst, där ingenting betyder något och då det känns som att det inte finns något att kämpa för.

De senaste nätterna har jag nästan inte sovit något alls och jag vet inte hur det kommer sig att jag står upp över huvud taget. Idag har jag knappt vetat vad jag heter.

Jag undrar hur det kommer sig att jag inte har gett upp för länge sedan, vad är det som gör att jag hela tiden fortsätter? En chans att visa att allt slår tillbaka, eller är det bara ett sätt att plåga mig själv på? Jag vet att tiden inte läker alla sår.