Vad gör man när en väldigt nära vän tvingas flytta tiotal's mil bort ifrån en?

En person man lärt känna under flera månader och umgåtts med i stort sett varje dag bara rycks bort?

Upplevt sorg och lycka tillsammans med och sen inte kan få ta del av de stunderna igen?

Haft de mest flummiga dagarna med och bara önkar att man var där, just i de ögonblicken igen?

Den som har svaren på dessa frågor kan gärna få malia dem till mig.


I eftermiddag's sa jag hejdå till en kompis och vi har kommit varann väldigt nära de få månaderna vi känt varann. Hon började i min klass i höstas och vi "klickade" redan första dagen. Vi har verkligen haft våra uppochner-stunder, men jag försöker glömma de dåliga och bara fokusera på de bra minnena. Vi har delvis gått igenom samma saker och det har gjort att vi har förstått varandra så himla bra, ibland bara genom blickar. 

Även om det där "hej då:et" verkligen inte var föralltid så känns det jävligt jobbig att hon flyttar imorn och vi kommer att ses jättesällan framöver. En glad och tokig eftermiddag som avslutades med tårar.

Under mina senaste fyra skolår har det börjat en ny tjej i min klass varje år, och jag har kommit nära allihopa men sedan har alla bara "försvunnit". Det gör att man inte så gärna släpper in nya människor inpå livet alltför lätt då rädslan att förlora personen ligger där och gnager någonstans i bakhuvudet. När sånna saker händer så börjar man undra varför man låter små skitsaker påverka en som att det vore världen's undergång när det finns betydligt jobbigare saker, som detta.

 





Gabriella gumman, Lova att inte försvinna! <3