Fick så sjukt ont i huvudet så jag tar och skriver av mig lite så kanske det blir bättre. Jag och Melissa Horn börjar bli ett bra team (y)
...................................

Såhär är det, att för flera år sedan så lovade jag mig själv att gymnasiet skulle få bli min nystart. Ett kliv över till andra sidan, en chans att lämna det förflutna bakom mig. Nu är den dagen snart här och det känns så overkligt.

Vissa saker kan man inte glömma, hur mycket man än skulle vilja, men för att på något vis kunna lära sig att leva med det så måste man lyfta upp det till ytan, acceptera det för sig själv och sluta förneka det. Det var vad jag gjorde i våras.

Redan första dagen i 9:an (alltså för ett år sedan) tänkte/påminde jag mig själv om att jag hade ett år på mig för att hålla mitt viktigaste löfte till mig själv, någonsin. De senaste 1-2 åren har sett ut som jag vet inte vad här hemma med allvarliga sjukdomar, dödsfall, bråk inom familjen och en och annan idiot lite här och var. Kanske lite för mycket kontakt med det svenska rättsväsendet. 

I början på april iår bestämde jag mig för att det var dags. Med ungefär 2 månader kvar utav grundskolan satte jag (?) igång en jäkla cirkus som har vänt uppochner på mycket för min omgivning. Jag har ju trots allt vart ganska förberedd på vad som komma skall, men jag tvivlar varenda dag på om jag gjorde rätt val och jag saknar mina fejkade leenden. Dagarna när utsidan avslöjade att allting var bra medans insidan sa något helt annat. Oftast, så ju bättre det har sett ut på utsidan, desto sämre har det varit på insidan.
Jag har alltid skrattat när folk har sagt att de känner mig och jag avskyr när folk som inte klykar ett skvatt säger att de förstår precis hur jag känner.
För att återgå till vart detta stycke började, jag minns så väl stunden när jag sa åt mig själv att inom de kommande 4 veckorna så skulle saker och ting börja grävas fram. Jag minns hur jag tänkte att innan sista april (Valborg) skulle bilden utav mig ur andrs synvinklar ha förändrats ganska rejält. Nu blev det inte rikitgt så då saker och ting tog en jävla tid innan någon verkade fatta att det var allvar och inte bara handlade om skoltrötthet och "skitproblem" på hemmaplan, utan att vi snackade om över 10 år's tystnad som skulle brytas.

Det känns som att det var jäkligt länge sedan jag satt i klassrummet efter ett nationellt prov i matte och tittade i taket med brännande sår på insidan utav låren. Hur jag inombords höll på garva ihjäl mig utav folk's blåögdhet när de i skolan gick på att jag hade ramlat i skogen och hade rivsår på benen. Konstig nog så var det bara ca. 3 månader sedan men den här sommaren har gått otroligt långsamt men ändå så undrar jag vart den har tagit vägen. En dag har kännts som en vecka och jag förstår inte riktigt att jag sitter här just nu, att jag inte har gett upp. För länge sedan egentligen.

Men iallfall, imorgon flyttar jag hem och det känns som sagt var väldigt knepigt. Tanken har hela tiden varit att när den här dagen nu kommer så ska det vara den dag då jag går vidare och lämnar allting bakom mig. Nu gick inte riktigt de planerna i lås och jag kommer att stå med fötterna på två olika sidor. Ena kvar i det förflutna och den andra påväg in i framtiden. Fast för att slå in lite humor i det hela så kan jag det där med att leva "dubbelliv" ganska bra så det ska nog funka ändå. Jag har bestämt mig för att klara det här och så ska det fan bli, oavsett vad som kommer ivägen så ska jag inte låta det påverka mig.

...................................
Säg, tänk & tyck vad ni vill - men jag tänker fan inte trycka på delete!