Skrev för några dagar sedan ett inlägg om hur jag står med fötterna på olika sidor, en påväg in i framtiden och en kvar i det gamla. Nu tänkte jag fortsätta lite på det spåret och gå in lite mer på delen om det förflutna, som ännu inte är ett avslutat kapitel.

Jag ligger här och tittar i taket och tankarna snurrar, det känns bara så overkligt att jag är där jag är nu, idag, just nu. Så länge jag kan minnas har jag längtat efter det här och det har vart ett utav mina största mål i livet och det kommer nog inte finnas mycket som kan mätas med det.
Tanken har vart en nystart, en chans att lämna det gångna bakom sig och att få en chans att kanske hjälpa andra. Som jag har sagt så sket sig den planen lite grann och det är det som är så jävla jobbigt. Som att ha gjort något halvdant, att ha börjat men inte slutfört det. Och ni kanske vet vad jag brukar tycka om det?! Har man påbörjat något så ska man fan se till att slutföra det med resultat.

Jag är inne i en period där jag knappt inte har någon kontroll alls, och där jag inte vet speciellt mycket om någonting som händer runtomkring. Mer och mer börjar lyftas up till ytan och snart vet de flesta vad det handlar om. Jag bryr mig inte ett skit utifall folk börjar snacka, men är jag inte där när det väl händer så har jag inte en chans att motbevisa deras skitsnack. Tolka det inte som att jag är rädd, utan jag tycker bara att det är väldigt tragiskt och/eller patetiskt med folk som är trögfattade och jag hatar när man snackar en massa om saker som man inte vet ett skvatt om.

Så vi får se vad som händer, trust me, you'll know.