Det som kallas äkta glädje

I tisdags var det kvällstävlingar på vår nya bana, Bro Park och vi hade turen att komma hem med en vinst till stallet. Så fantastiskt fin kväll, solen skiner, fantastiska männsikor runt omkring och både häst och ryttare från stallet. 
 
Bild från vinnarcirkeln när Angelika tog sin första vinst med Behind the Scream, tillsammans med en stor ägarskara! Foto av vår stallfotograf Wolfram Meyer! 
 
 
 



You can sing me anything - en dag i juli

 
 
 
 
 
 
 
 



20160716

Sommartider, nej nej. 
 
Jag saknar mitt vanliga tempo. Jag saknar tryggheten i att ha schemat fullt och att dagen skiljs från natten genom ett mörker. När staden är full av avsterssade människor som flytt till landet och något slags tvång att man borde känns friheten och njuta av en paus från terminens prestationer. Usch. Jag gillar inte det här! 
 
Jag försökte njuta lite av sommarens charm idag genom att bara ta ett linne till gymmet och äta lunch på balkongen. Imorgon gör jag ett nytt försök då jag har stallet på förmiddagen och hoppas på att kunna drälla runt i shorts och linne. 
 
Bjuder på två somriga bilder på mig och min kära bror från ett bröllop härom veckan. 
 
 
 
 



Sommarens träningsutmaning

Vansbro-sinmet, check! 
 
Igår var det dags för simning i Vansbro som varit planerat sen tidigt i vintras/våras. Har inte tänkt så mycket på det förrän dagarna innan. Jag fick tyvärr sämsta möjliga uppladdning med en extrem förkylning 1,5 vecka innan (citat från kollegorna: "din gloria ser ganska dassig ut"). Jag var helt borta och kombinerade dessutom detta med en allmän låg period, så i veckan har fokus bara varit på att jobba och ta sig igenom dagarna. Jag fick till ett lättare pass i torsdags, men i övrigt har jag vilat och försökt inte bryta ner kroppen mer. 
 
Så var det dags igår. Lagom när vi lämnar bilen för att ta oss mot start kommer den värsta hagelskuren jag någonsin sett. Hagel som på riktigt gör ont när de landar i huvudet och inom loppet av 32 sekunder var vi genomblöta. Vi fick byta om till simkläder längs en husvägg i ösregn och sen blev starten uppskjuten pga åska och blixtnedslag väldigt nära tävlingsplatsen. Bra säkerhetstänkande, men när mab redan var genomblöt innan var vi inte så sugna på mer dötid. 
 
Första biten fram till 500m-passeringen kändes väldigt bra och jag tänkte att går det såhär så blir det bra. När 1000-passeringen kom började jag bli lite nervös då jag tidigare bara simmat 1500m, men då var det bara att plocka fram pannbenet, tänker man att man är trött så är det kört. Jag hörde en gammal instruktörs ord i bakhuvudet om att "det hjärnan tänker gör kroppen". Vid 1500m hade jag äntligen hittat en bra rytm i andningen och här försvann också en del folk (mindre energi till att sparkas med andra deltagare), men biten mellan 1500 och 2000 kändes oändlig, mest med vetskapen om att sista kilometern är motströms. 
 
När vi väl vände upp med kilometern kvar vart det en rejäl temperaturförändring och här hade folk samlats. Då starterna blivit försenade släppte de på 3 grupper tätt inpå, och vi som var nummer tre kom ikapp många av de tidigare sista biten så det var lite trafikproblem. Sista 300m var det omöjligt att ta sig fram, och en annan blir ju så arg på folk som är i vägen så jag brände säkert lite energi på det... 
 
Men, målet kom och nu är det avklarat! Vad blir nu nästa utmaning? 



En tilltvingad paus

 
Den senaste tiden har min stressnivå maxat alla toppskalor som går. Jag rycker till så fort det plingar i telefonen, beredd på kaos. Tappar nästan andan när det ligger ett oväntat brev på golvet. Är extremt fokuserad på ljud och ljus i närheten, sinnena är på helspänn. Kanske kroppens sätt att tala om att det är dags att pausa lite? 
 
Var extremt nojjig över att jag inte gjorde ett skvatt igår. Intalade mig också att det händer ca 2 gånger om året och tänkte istället på de som har en bakisdag varje helg. Även om jag själv inte blir så värst bakis så är inte min kropp van vid att kalasa från 11-03, och det känns. Kan vara så att någon omedvetet utnyttjade det. 
 
Under eftermiddagen har jag jobbat vidare på lugnet. Jag kan komma hem sent efter jobbet och träning och längta efter en hemmakväll för att ta tag i det som "kan göras en annan dag". Men någonstans på vägen under våren som den har varit med extremt tuffa perioder och ett projekt hemma så har jag tappat min hemkänsla. Jag har sånär försökt hitta tillbaka lite till den idag och försöker få lite ordning, men det är svårt när huvudet är i fight or flight-mode. Just idag flight. Oavsett vilket så fightas jag med mig själv och flyr ifrån mig själv. 
 
Oavsett vilket så hoppas jag att dessa eviga kamper förr eller senare resultat. Att dagens fight med att varva ner ger mig ny energi imorgon för att orka med utmaningarna som erbjuds. Jag längtar efter dagen då jag kan känna ett lugn i kroppen och somna med antydan till ett leende på läpparna. Går det? 



Tisdag i grönt

 
 
 
 
 
 



to make my heart bleed out my chest

You lift my heart up
When the rest of me is down 
You, you enchant me,
even when you are not around

 
 



Färglad måndag

Kände att gårdagen borde vara en färgrik dag. Och det blev en bra dag! Måste ha att göra med valet av rosa ögonskugga. 
 
 
 
 



Söndagsprat om träning och comfort zones

 
Jag har varvat tvättstugan ikväll med att lyssna igenom potentiell spinningmusik. Det var en dröm en gång i tiden att jobba som instruktör, något som nästan har begravt sig själv i botten på prio-listan. Men någonstans känner jag en längtan efter det. I brist på egen motivation tänkte jag att jag kanske kan hitta den genom andra. 
 
I takt med att tid frigjort då skolan tog slut för terminen ser jag inte längre någon ursäkt till att inte köra igång ordentligt. Jag håller som bäst på att raggar inspiration med att testa nya klasser som jag vanligtvis inte försöker gå på, fundera på upplägg och lyssna på musik. 
 
Jag hade en tanke på att idag ta mig iväg och testa lite olika upplägg men visionen om att hålla sig hemma och skippa tunnelbanan en dag gjorde sig starkare. Vilket blev bra ändå med tanke på att någon har fått för sig att vara med i Vansbrosimningen om en månad. Jag har inte simmat många meter det senaste året och bor inom krypavstånd från en simhall, så det var läge att pallra sig dit. 
 
Sagt och gjort, 1500m i pölen börjar kännas fint i skuldrorna nu. Loppet är ju bara 3000m, men att träna den distansen innebär 120 längder fram och tillbaka. Extremt enformigt och uttråkande. 
 
Men för att återgå till cyklandet så kanske det kan vara passande att köra in det i år. Jag tittade tillbaka bland bilder i telefon och slogs av tanken hur mycket nya grejer jag hittat på under året, från att alltid varit comfort zone-personen i alla lägen. Det är jag fortfarande. Hittar lätt tillbaka till mina trivsamma favoriter. 
 
Året inleddes med 8 veckor pole dance. En kul grej och utmanande, men den typen av gruppträning är inget för mig. Kan iallafall styrka det från min bucket list. 
Körde vasaloppsspinning i mars, en sån där bra idé som dök upp klockan 6 en morgon. Kröp in i en sal och testade några pass barre move. Kul, men frustrerande. Min tankeförmåga förstör min koordination. Hoppas på att få in mer sådant, inbillar mig att det är bra för kroppen. 
 
Mitt i virrvarvet av ångest och kaos fick jag idén om att testa PT, med en viss vision att få ordning på delar av min vardag som rör den biten. Har iallafall haft väldigt roligt på vägen hittills. Rekommenderar varmt alla att testa några timmar någon gång, oavsett om man vill ha motivation, en träningskompis eller bara som jag testa något nytt. 
 
Så ja, nästa trappsteg blir simning den 9/7. Vägen dit går genom spinningsalen. Vilken väg tar ni? 



Lördag i svart

 
Gårdagen bjöd på födelsedagsbowling och drinkar för Saga som fyllde 25. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



2016,06,10

 
 
Det finns korta stunder i vardagen där jag får en andningspaus. Ett träningspass är likt vila och återhämtning för huvudet. Jag känner mig fortfarande jagad av mig själv på nätterna, börjar tvivla på att det någonsin vänder. Är så less på att inte kunna stänga ner och koppla bort. Att ständigt ha alla nerver på utsidan av kroppen och mig själv i flightmode. Försöker ta en dag i taget, men när dagen är plågsam känns det som en trivsam flykt att ta till en annan stund.
 
Men imorgon blir det en paus till friheten, i här och nu bland hästarna. Det blir första besöket för mig i vårt nya stall i Bro efter flytten till nya galoppbanan. Ska bli riktigt spännande, men motivationen av klockan 04.15 en lördag är en annan femma. Jag hoppas det blir en fin dag som senare avslutas med födelsedagsfirande för Saga.
 
 
 
Bjuder på en fin bild från sista dagen på Täbys bana innan min semester. Foto av stallets fotograf Wolfram Meyer!
 
 
"Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Detta är ren och skär lycka x 1000"



När du vill ha något men ändå inte...

 
Denna låt får mig att tänka på fler än 1 person. I hate you I love you. Plågsamt enda in på djupet.
 
 
 
 
 
Feeling used
But I'm
Still missing you
And I can't
See the end  of this
Just wanna feel your kiss
Against my lips
And now all this  time
Is passing by
But I still can't seem to tell you why
It hurts  me every time I see you
Realize how much I need you

I hate you I  love you
I hate that I love you
Don't want to, but I can't put
Nobody else above you
I hate you I love you
I hate that I want you
You want her, you need her
And I'll never be her

I miss you when I  can't sleep
Or right after coffee
Or right when I can't eat
I miss  you in my front seat
Still got sand in my sweaters
From nights we don't  remember
Do you miss me like I miss you?
Fucked around and got attached  to you
Friends can break your heart too, and
I'm always tired but never  of you
If I pulled a you on you, you wouldn't like that shit
I put this  reel out, but you wouldn't bite that shit
I type a text but then I nevermind  that shit
I got these feelings but you never mind that shit
Oh oh, keep  it on the low
You're still in love with me but your friends don't know
If u wanted me you would just say so
And if I were you, I would never let  me go
I don't mean no harm
I just miss you on my arm
Wedding bells  were just alarms
Caution tape around my heart
You ever wonder what we  could have been?
You said you wouldn't and you fucking did
Lie to me,  lie with me, get your fucking fix
Now all my drinks and all my feelings are  all fucking mixed
Always missing people that I shouldn't be missing
Sometimes you gotta burn some bridges just to create some distance
I know  that I control my thoughts and I should stop reminiscing
But I learned from  my dad that it's good to have feelings
When love and trust are gone
I  guess this is moving on
Everyone I do right does me wrong
So every  lonely night, I sing this song

I hate you I love you
I hate that I  love you
Don't want to, but I can't put
Nobody else above you
I hate  you I love you
I hate that I want you
You want her, you need her
And  I'll never be her

All alone I watch you watch her
Like she's the  only girl you've ever seen
You don't care you never did
You don't give a  damn about me
Yeah all alone I watch you watch her
She's the only thing  you've ever seen
How is it you never notice
That you are slowly killing  me

I hate you I love you
I hate that I love you
Don't want to,  but I can't put
Nobody else above you
I hate you I love you
I hate  that I want you
You want her, you need her
And I'll never be her

Read more: http://www.letssingit.com/gnash-feat.-olivia-o-brien-lyrics-i-hate-u-i-love-u-s8zl6mx#ixzz4Av1xmBfR
LetsSingIt - Your favorite Music Community



Dagen's makeup - som en solstråle

 
 
 
 
 



14,05,16

Jag läste precis ett annat blogginlägg om livsglädje. Från en person som tagit sig ur en mörk period av sitt liv där ångesten åt upp personen, som faktiskt vänt livet till den ljusa sidan.
Att läsa sådant är bra, för det ger en slags hopp. Jag hoppas min bok vänder blad snart, gärna i rätt riktning om jag får be.
 
Är så förbannat less på att känna mig likgiltig, att inte känna något. När något väl känns så är jag arg. Riktigt arg. Det går inte att förklara känslan av att inte känna någonting förutom med tomhet. När nivån är nådd där man ifrågasätter allt man gör med frågan om det finns någon mening med detta. Någon glädje i att lyckas, någon besvikelse i att misslyckas. Att det finns en mening med någonting över huvud taget.
 
Jag säger inte att saker är meningslösa, men inte heller motsatsen. De betyder säkert någonting i framtiden, men det hjälper inte mig i nuet. Att göra saker och ting bara för görandets skull. För att hjärnan en dag hade en idé om det och som sen bara genomförs för att. Bara för att.
 
Detta låter extremt negativt, men det är så min känsla är. Utan glädje, utan direkt engagemang. Utan känsla för det jag gör. Brist på närvaro kanske?
 
Jag hoppas den dyker upp snart. Jag har 48 timmar kvar av vårterminens plugg och 2 veckor kvar innan semester med totalt 0 kontakt med omvärlden. Det blir en utmaning i sig.



I saw a shadow flying high

 
"Run, run, lost boy," they say to me,
"Away from all of reality."