Dagen's makeup - som en solstråle

 
 
 
 
 



14,05,16

Jag läste precis ett annat blogginlägg om livsglädje. Från en person som tagit sig ur en mörk period av sitt liv där ångesten åt upp personen, som faktiskt vänt livet till den ljusa sidan.
Att läsa sådant är bra, för det ger en slags hopp. Jag hoppas min bok vänder blad snart, gärna i rätt riktning om jag får be.
 
Är så förbannat less på att känna mig likgiltig, att inte känna något. När något väl känns så är jag arg. Riktigt arg. Det går inte att förklara känslan av att inte känna någonting förutom med tomhet. När nivån är nådd där man ifrågasätter allt man gör med frågan om det finns någon mening med detta. Någon glädje i att lyckas, någon besvikelse i att misslyckas. Att det finns en mening med någonting över huvud taget.
 
Jag säger inte att saker är meningslösa, men inte heller motsatsen. De betyder säkert någonting i framtiden, men det hjälper inte mig i nuet. Att göra saker och ting bara för görandets skull. För att hjärnan en dag hade en idé om det och som sen bara genomförs för att. Bara för att.
 
Detta låter extremt negativt, men det är så min känsla är. Utan glädje, utan direkt engagemang. Utan känsla för det jag gör. Brist på närvaro kanske?
 
Jag hoppas den dyker upp snart. Jag har 48 timmar kvar av vårterminens plugg och 2 veckor kvar innan semester med totalt 0 kontakt med omvärlden. Det blir en utmaning i sig.



I saw a shadow flying high

 
"Run, run, lost boy," they say to me,
"Away from all of reality."
 
 
 
 
 
 
 
 



Dagens i rosa

 
 
 
 
 
 
 



07,05,16

 
En dag som denna vill jag helst bara spy lite galla. Helgens planer blev drastiskt omkastade och idag sitter jag halvt begravd i universitetets datorsal på källarvåningen. Det är 20 grader ute och jag sitter inne och försöker vara kreativ. Känns inte som att jag har förutsättningarna riktigt på min sida.
 
Var förbi gymmet imorse, BodyBalance-pass. Tänkte på vägen dit att ja, jag kan ju skita i min uppsats och slänga bort tiden jag redan lagt ner på den i papperskorgen och istället göra något roligare i helgen. Men skulle jag må bättre av det? Ytterst tveksamt.
Just nu känns det som tveksamheter i det mesta, jag har ingen motivation till någonting egentligen. så fort jag vänder på det och frågar mig vad jag skulle vilja göra om jag fick välja fritt så kommer jag ändå inte fram till något kreativt, så jag kan väl lika gärna fortsätta tugga på och hoppas att det vänder snart.
 
Men jag kan lova att när man känner att allting man gör bara görs för görandets skull och känslan när man lyckas med något bara är tomhet så börjar bägaren av pessimism rinna över. Jag är ganska övertygad om att problemet bara kan lösas inombords hos mig själv, för det är inte så många yttre faktorer att korrigera. Sen hur lätt det är på en skala 1-10 är ett annat ämne.
Trivs man inte hemma kan man alltid köpa ett nytt doftljus eller några kuddar och göra det hela lite mer hemtrevligt. Men hur skapar man en hemtrevnad med sig själv? Det är förändringar som tar tid och tid kräver tålamod. Tålamodet tryter rejält när det känns som att hela tiden springa på ett löpband. Man kommer ingenstans, och vänder man sig om så ramlar man garanterat.



05,05,16

 
Jag sitter här på en pall mitt i mitt fortsatta renoveringskaos sedan månader tillbaka och försöker vara kreativ. Det går sisådär. Men det känns som att det skulle kunna bli något på mitt papper i slutänden. Förhoppningsvis påväg i rätt riktning.
 
Jag tror det hjälper att kroppen är fylld med ett visst mått av harmoni. 4 dagar med tuff träning och två dagar i rad med hästar. Jag hade turen att jobba halvdag på kontoret igår och förgyllde eftermiddagen i stallet. Första dagen på året när man kan jobba i linne är något speciellt...
 
Idag var det dessutom tävlingar, så passande på en röd dag. Jag hann med ett träningspass imorse i lugn och ro och sen njutit av timmar i solen utomhus. Kan nästan inbilla mig att jag har fått färg i pannan. När våra fyra springare avklarat sina lopp tog jag mig i kragen och åkte hem för att försöka få några ord på pappret. Tvärsomnade dock på tåget så jag gav mig själv tillstånd till en powernap. De dagar (typ 2 ggr om året) som det tillåts är guld värda. Underbart att faktiskt kunna göra det. jag vet att nattens sömn ändå är förstörd, så jag orkar inte tänka på det, dessutom är det fredag imorgon. Helt uppochnervänd vecka.  Men det kändes välbehövligt efter förra veckans kaos.
 
7 dgrs slutspurt av vårterminen kvarstår och sen checkar jag ut från den avdelningen några månader. Förhoppningsvis hinner jag samla ihop lite motivation på vägen.
 
 



And the thrill, the thrill is gone

 

 
 
 



Dagens i maj

 
 
 



And I knew there was no turning back

Didn't know when I started running
I was running for my Life
 
I didn't know when I started running
I'd be running my whole Life
 
 
 
 
Bear's Den - Sophie
 
 



Motivationsbrist, fokusnivå och prestationsångest

 
Jag försöker producera ord på ett papper till min uppsats i medicinsk etik. Det går sådär. Jag har snart försökt med alla medel för att hitta ett fokus, men insett att det inte är där som bristen är. Det är motivationen som saknas. Jag tror jag gör mycket saker för görandets skull utan att tänka eller framför allt känna efter. Det ska göras, till vilket pris som helst känns det som.
 
När man presterar något och lyckas med det man åtagit sig, får resultatet i handen och känner 0 så blir det till slut tufft. Om det inte känns något när man lyckas - varför då fortsätta? Jag tror det är en ond cirkel som jag bara får slå mig ur under kommande två veckor och innerligt hoppas att det kan bli bra när det blir klart.
 
Jag kan gå till gymmet och ha en klar agenda, bocka av punkt för punkt och känna en viss tillfredsställelse. Jag slutar när jag är klar, inte när tiden är slut. Funkar jättebra. Det är något konkret att ta på, kroppen fylls med någon slags lugn och hjärnan är någorlunda under kontroll.
 
Men att sitta stilla, stirra in i ett tomt papper och bara nöta ångest över det som ska levereras är på en helt annan nivå. Jag blir helt knäpp i huvudet. Någonstans vill jag fortsätta för att det är någon slags plikt och någonstans vill jag bara skita i allt för det enda jag kan tänka är att jag ändå inte kommer känna någon skillnad om jag gör det eller inte.
 
Likgiltighet är en viss likhet till besvikelse. En slags tomhet.
När du känner likgiltighet inför dig själv blir det svårt att hitta motivation för att fortsätta. så meningslöst, på något sätt.
 
 



Söder runt

Efter några intensiva dagar i olika städer är jag rätt nöjd över att ha nått min slutdestination (så när som, vaknar iallafall i samma stad som jag ska somna i ikväll). 
 
Halva Sverige runt är ganska trevligt, men alla nya uttryck gör en ganska slut! Så även promenader med resväskor. Jag tror man behöver uppdatera landets turistbroschyrer med information om vilka städer som enbart är byggda på kullersten... 
 
Med en viss mått av optimism så kan det bli en solig vårdag i Malmö idag som med god förhoppning avslutas med ett glas vin ikväll. Då ska jag mentalt checka ut från omvärlden i 24h. 



Utom min kontroll

 
du frågar mig hur jag mår
jag säger att du inte förstår
 
det är därför jag är rädd
som ett dragspel när jag somnar om
allt har redan spelats upp en gång
 
 
 



Vår lilla hemlighet

 
Det finns vissa saker som gör en upprörd. Och så vissa saker som gör att man vill gå i taket. Jag läser just nu boken nedan, om en flicka vars far våldtar henne från barnsben och mamman blundar för det som pågår.
 
Egentligen vill jag bara sträckläsa hela historien, men jag blir så upprörd mellan varven så att jag måste ta paus. Känslorna som rusar igenom mig är värre än tyngsta träningspasset som kan skapas. Det blir som en slags elchock.
 
Varje gång hon citerar förövaren, med "flicka lilla" går det kalla kårar inom mig. Fy fan i hela jävla helvetet. Hans ord gör mig vansinnig. Hon har nämligen aldrig tillåtits att få vara den där lilla flickan han påstår att hon är.
 
 
Flickans ögon på bilden gör mig gråtfärdig.



And I cant see the end of this

 
 
 
 
 
 
 
 
 



Dagen's